Det var i månadsskiftet januari-februari som Kristján Andrésson bestämde sig.
Han sa upp sig från tränarjobbet i Guif med ett år kvar på kontraktet och meddelade att han skulle lämna föreningen efter säsongen.
Då hade "Krille" varit ansvarig för A-laget i nio år. Plus att han innan han blev huvudtränare assisterade Kent Andersson säsongen 2006-2007.
– Det var mycket nytt på gång i familjen (blev pappa för andra gången under våren), i det civila jobbet på Sparbanken Rekarne och i Guif. Därför kändes det helt rätt att kliva åt sidan.
Var tanken då ett sabbatsår från handbollen?
– Det var det definitivt. Åtminstone ett år skulle jag hålla mig borta från allt handbollsjobb.
Men så blev det som bekant inte.
Nyligen utsågs Andrésson till ny förbundskapten efter Staffan Olsson och Ola Lindgren.
När tog förbundet första kontakten med dig?
– Det var någon gång i våras i samband med att jag gjorde mina sista träningar med Guif. Men då var det inget konkret. Jag fick ett samtal där de helt enkelt undrade vad jag skulle göra i höst och sedan pratade vi brett om olika saker. Men så mycket mer än så blev det inte.
Nästa samtal från förbundet kom i stället under OS i augusti.
Då blev det också mer allvar i diskussionerna.
– Jag fick frågan om jag var intresserad av en roll inom herrlandslaget. Vad det exakt innebar var dock lite oklart i det läget. Vi snackade olika roller och lösningar, berättar Kristján.
Två veckor senare blev det skarpt läge.
Då fick Andrésson en konkret fråga om han ville bli förbundskapten.
– Jag visste då att jag inte varit deras förstaval, men det är verkligen inget som stör mig. Så är det i arbetslivet.
Vad tänkte du när den frågan kom?
– Ja, vad tänker man ... Jag blev så klart mycket smickrad och jätteglad över erbjudandet. Samtidigt var det inte bara att tacka ja på stående fot. Ska jag göra något måste familjen vara med på noterna till hundra procent. Att familjelivet funkar är trots allt viktigast, säger Kristján.
Men när hans fru Victoria tyckte att det var självklart att tacka ja blev det så och Andrésson och förbundet har skrivit ett tvåårskontrakt.
Jag hörde någonstans att det bara fanns tre jobb inom handbollen som skulle kunna få dig att tänka om angående sabbatsåret. Stämmer det?
– Ha, ha ... ja, lite skämtsamt kan man väl säga så. Jag sa till min arbetsgivare (Sparbanken Rekarne) att det som skulle kunna få mig att släppa bankjobbet tillfälligt var om jag erbjöds att ta över Kiel (i Bundesliga), isländska landslaget eller det svenska landslaget.
Och nu är alltså den förre Guiftränaren svensk förbundskapten i minst två år framåt.
Kan du se framför dig att du är kvar om till exempel fem år. Dina företrädare har ju oftast varit länge på sin post?
– Det beror helt på hur saker och ting fungerar. Känner jag och förbundet att det här funkar perfekt så kan jag definitivt tänka mig att stanna länge.
Du har två exguifare (Viktor Östlund och Mattias Zachrisson) i din första trupp. Finns det någon eller några i dagens Guif som är tänkbara landslagsmän framöver?
– Det gör det alla gånger. I första hand tänker jag då på spelare som varit med i U-landslagen (exempelvis Daniel Ekman). Men även en sån som Mathias Tholin har de kvaliteter som krävs. I dagsläget håller jag dock Jonas Källman och Jerry Tollbring som bättre på den positionen men "Matte" utvecklas hela tiden och jag tycker inte han är för gammal (29 år). Men som sagt, just nu finns ett par tre andra som är bättre på vänstersex.
Den 3 november drar alltså allvaret i gång för Andrésson. Då ska hans första skapelse testas i EM-kval mot Montenegro och Slovakien.
– Det är ju lite annorlunda att vara förbundskapten. Man får ju inte särskilt mycket tid med spelarna jämfört med att träna klubblag. I samband med EM-kvalet har vi en vecka ihop. Sedan dröjer det till januari innan vi ses igen.
VM går då i januari. Har du fått några mål att jobba efter?
– Vi har sagt att vi i första hand ska nå mellanrundan. Samtidigt är det förstås medaljer vi vill vara med och slåss om.
En del spelare som Kim Andersson, Mattias Andersson och Tobias Karlsson har tackat för sig. Har du försökt övertala dem att tänka om?
– Nej, det har jag inte. Att ringa och tjata ligger inte för mig. Man ska vara med i landslaget för att man själv vill. Känner man att motivationen inte finns är det rätt att tacka nej. Sedan stänger jag aldrig några dörrar för någon och jag är väldigt glad över att Jonas Källman vill vara med i landslaget igen. Hans rutin betyder mycket.