Hon är landslagets mest meriterade spelare med deltagande i tio stora mästerskap i bagaget. Hon har vunnit EM-silver och EM-brons, blivit mästare i Sverige, Danmark och Rumänien samt stått på den segrande sidan i såväl EHF-cupen som Champions League.
Ett mäktigt facit av en spelare som aldrig blev uttagen till något av handbollens ungdomslandslag. Faktum är att den nu 33-åriga vänsternian i tonåren var närmare blågult i fotboll än i handboll. Den forna Tunafors SK-spelaren blev uttagen till breddläger, dock utan att gå hela vägen till flicklandslaget.
Hade du kunnat bli lika bra i fotboll som du blev i handboll månne?
– Det vet man aldrig, det går väldigt fort i fotbollen i dag. Handboll passar mig väldigt bra och jag är nöjd med mitt val.
Trots uteblivna landslagschanser i unga år dog aldrig drömmen om A-landslagspel hos spelaren som fostrades i IFK Strängnäs och Gökstens BK.
– Jag tänkte aldrig att det var kört och det var aldrig någon som sa så till mig heller. Det har alltid funnits spelare i A-landslagen som inte spelat i U- eller J-landslagen.
Känner du dig som en förebild för de som siktar högt med inte får chansen i ungdomslandslagen?
– Om någon vill se mig som en förebild får de göra det, jag försöker föregå med gott exempel både på och utanför planen.
Som 22-åring fick Linnea Torstenson betalt för sin målmedvetenhet då hon gjorde sin landslagsdebut mot Angola. Sedan dess har hon varit bofast i blågult och laddar nu för sitt tredje OS.
– Jag är otroligt stolt, att få vara med i tre OS är inget jag hade kunnat drömma om.
Det starkaste personliga OS-minnet för Linnea Torstenson är från hennes första deltagande, i Peking.
– Det var när jag kom in i OS-byn, att vara en del av världens bästa idrottare är en helt sjuk känsla.
När hon väl kliver in i Rios OS-by tror hon att känslan kommer att vara likartad, men på vägen fram till det olympiska spelet har hon kunnat slappna av mer nu än tidigare.
– Det pirrade mer och var mer elektriskt de tidigare gångerna, nu är jag mer lugn i tanken. Jag lägger inte så mycket energi på det innan.
Du är äldst och en av de mest meriterade i truppen. Vad innebär det för dig?
– Jag känner mig inte som ledaren. Det handlar inte om hur många mästerskap man har gjort utan vilken karaktär och typ av person du har. Vi har många olika ledare i truppen.
När Linnea Torstenson slog igenom i landslaget var det som en storskytt och utpräglad offensiv spelare. De senaste åren har skador gjort att hon tvingats ta en mer defensiv roll. För ett par år sedan spökade en axelskada och förra säsongen var det ett knä som krånglade.
– Då kunde jag bara utföra försvarsspel, så gott jag kunde. När man blir äldre får man mer erfarenhet och det är mycket det man går på som försvarsspelare. Men jag blir bättre och bättre i mitt knä och hoppas kunna bidra med skott framåt också, den tiden är inte förbi.
Hur mår kroppen?
– Det finns nog ingen handbollsspelare som inte har ont morgonen efter match, men kroppen är på gång. OS hägrar ju
Känner du någon oro med tanke på zikaviruset?
– Jag är inte orolig överhuvudtaget. Vi har haft ett möte med SOK som gav lugnande besked. Om det hade varit någon fara hade det nog inte blivit något OS..
Vad ska du prestera för att vara nöjd med ditt OS-deltagande?
– Som lag ska vi prestera så bra handboll som vi kan och personligen ska jag stå för en topprestation.
Vad kan vi förvänta oss av Sveriges damhandbollslandslag i OS?
– Att vi ska prestera bra handboll och gå så långt som möjligt. Vi har en ny kapten och ett misslyckat VM i bagaget, dessutom är det är otroligt jämnt på damsidan i handboll.
Linnea Torstenson kommer från en rekordsäsong med klubblaget CSM Bukarest. Det storsatsande rumänska huvudstadslaget, där även Linnea Torstensons landslagskamrat Isabelle Gulldén återfinns, har haft ett minst sagt guldkantat år.
– Ja, vi gjorde rent bord. Vi vann ligan, cupen och Champions League. Resultatmässigt är det den bästa säsongen någonsin för mig.
Allting har ett slut, så även en landslagskarriär, men landslagspensionering finns ännu inte i Linnea Torstensons tankar.
– Jag är ju inte 23 längre, jag är 33 år, men slutet är ingenting jag tänker på. Jag njuter av varje stund i landslaget.
Har du trots allt funderat på vad du ska göra när karriären är över?
– Det kommer att bli en chock när jag slutar oavsett om jag är förberedd på det eller inte. Tankarna finns där och jag funderar på det då och då, men jag har inget konkret på gång.
Något turistande mellan handbollsmatcherna i Rio räknar inte Linnea Torstenson med, hon hoppas dock få tid till att följa några av de andra idrotterna under spelen.
– Handbollen är fokus, allt annat är bonus och det beror även på hur lång tid det tar att ta sig till de olika sporterna.
Vilken av de andra idrotterna i OS vill du helst hinna se?
– Någon basketfinal vore häftigt och simning skulle vara kul att se.
Känner du några deltagare från andra sporter i svensktruppen?
– Nej, inte så där på rak arm. Men jag har många handbollsvänner i de andra ländernas trupper.
Vilket är ditt starkaste minne från OS genom alla tider?
– Det måste vara när Carl Lewis dominerade i friidrott, det var häftigt.
Nu har 33-åringen från Strängnäs chans att sätta sina egna avtryck i OS-historien – för tredje gången gillt.