Tårarna efter 22 (!) raka förluster

På resultattavlan i Ellfolk arena står det 19–33, ett resultat som innebär att Göksten förlorat samtliga sina matcher i ettan den här säsongen.

För de gulklädda spelarna har det varit en resultatmässig mardröm. Men själva äventyret har innehållit kanske viktigare saker som glädje, gemenskap och grupptillhörighet.

Tone Stockenberg är snudd på otröstlig och kan inte hålla tillbaka gråten.

– Vi har kämpat mycket den här säsongen så det är tråkigt att det blir så här, säger Tone med darrande röst samtidigt som tårarna rinner längs hennes kinder.

– Men vi kämpar för varandra ... sen visste vi att det skulle bli tufft och många långa resor. Men det har varit kul att få se och mäta sig lite med de bättre lagen. Nästa säsong blir det division två igen och nu blir det lite välförtjänt vila så får vi se vad som händer sen.

Hur har ni orkat att ladda om hela tiden?

– Det är många av oss som tyckt att det varit jättetufft men vi har alltid funnits där för varandra i det här laget, vi ställer upp för varandra även när det är som tuffast. Jag tror det är lagandan som gör att vi orkar åka sju timmar bort och åka hem igen med 30 måls förlust. Så det är laget som gör det, alla härliga tjejer som kommer ner på träningarna flera gånger i veckan. Och kärleken till handbollen framförallt, säger Stockenberg.

Inför lördagens drabbning hemma mot Lindesberg levde hoppet om att bryta förlustraden. Tränarna Ola Gemmel och Marvin Högman hyllade och peppade sina tjejer i omklädningsrummet. Och när Göksten gjorde tre raka mål genom Felicia Wangenborn, Matilda Söderroos och Saga Grohp efter en timeout i mitten av första halvlek hade 6–8 förvandlats till 9–8 levde drömmen.

Även om det inte blev ett lyckligt slut den här gången heller var det så befriande att se glädjen som Söderroos och Jennifer Ysing visade på planen när den förstnämnda reducerat till 18–26.

Sofia Ågerup var en av spelarna som kom från Eskil, som inte fick ihop lag, inför den här säsongen.

– Vi välkomnades hit så första halvan av säsongen var det väl att lära känna varandra och bygga upp vilket vi gjort. Sen har vi haft lite bortfall av spelare som slutat, skadat sig och så. Vi har gått tungt men vi har aldrig slutat kämpa för varandra. Vi fortsätter pusha, peppa och vi slita, säger Ågerup.

Om det blir någon fortsättning för 31-åringen återstår att se.

– Det får tiden utvisa. Just nu är jag väldigt trött på sporten vilket man brukar vara så här i slutet av säsongen. Nu är det fokus på barnen och deras aktiviteter.

Den långa förlustraden och målskillnaden på 415–687 är en sak. De långa bortaresorna en annan. Vid en snabb uträkning har Göksten åkt totalt runt 780 mil tur och retur. Det har blivit besök i Partille, Halmstad, Eslöv, Göteborg (två gånger), Karlstad, Lund, Uddevalla, Torslanda, Jönköping och Lindesberg.

Redan när serieindelningen kom protesterade Torshällaklubben och ifrågasatte varför man inte fick spela i norra, precis som rivalen Guif. Och resorna söderut har inte varit gratis.

– Det har varit väldigt kostsamt för föreningen. Jag kan inte säga någon exakt siffra men skillnaden mot om vi hade spelat i norra serien har varit väldigt markant. Det är tre gånger så dyra resor i söder, säger ordföranden Anders Holmqvist.

Hur mycket rör det sig om ungefär?

– En resa ner mot Skåne eller Göteborg handlar ju om 35 000 kanske plus mat. Det är en hel del för en liten förening.

Hur har ni klarat det?

– Vi har fått jobba aktivt med de sponsorer som vi har och sett över andra kostnader. Det har gått runt men det är precis, säger Holmqvist.

Med facit i hand ... borde ni ha tackat nej till platsen?

– Med tanke på hur säsongen slutade kan man ju alltid tänka "var det värt det eller inte?" Men vi har också haft som mål i föreningen att gå upp till division ett och att då, när vi väl gör det, inte ta chansen kändes där och då inte som ett alternativ. Så vi får se det som en lärdom och förhoppningsvis någonting som kan utveckla laget och föreningen vidare men kostnadsbilden har varit näst intill orimlig.

– Alla ledare och tränare jag pratat med i serien undrar hur det gått till och det gör vi med. Och miljömässigt är det också den absolut sämsta lösningen. Men som jag sagt till tjejerna innan vi började säsongen ... är det nånstans man vill visa upp sig är det i södra delen av Handbollssverige och där är ju handbollen elit. Det är väl det positiva som vi försökt få spelarna att ta med sig, att göra sitt bästa så kan andra dörrar öppna sig, säger Ola Gemmel.

Anders Holmqvist fortsätter:

– Hela stan hade vunnit på om Göksten och Guif hamnat i samma serie. Då hade vi kunnat skapa spännande och bra evenemang som hade dragit mycket publik och det hade ju främjat handbollens tillväxt i Eskilstuna.

Hur ska ni gå vidare nästa säsong?

– Vi får ju börja om i division två och med de spelarna och underlaget vi har tror jag det blir en spännande och rolig säsong så får vi ser hur långt det räcker. Föreningen har ju fortfarande som mål att ligga i division ett men vi får ge det lite tid.

– Det är ett fantastiskt lag. Motivationen och glädjen finns och all heder till tjejerna som spenderat så många timmar på bussen fram och tillbaka och fortfarande har den glädjen utan att ha tagit en enda poäng, säger Anders Holmqvist.

Marvin Högman och Ola Gammel ledde Göksten den här säsongen.

Foto: Joakim Serrander

Den ena tränaren, Marvin Högman, har redan meddelat att han inte blir kvar nästa säsong på grund av familjeskäl. Kollegan Ola Gemmel ser däremot ut att bli kvar.

– Jag har fått en förfrågan och om konstellationerna ser ut som jag har en önskan om kommer jag nog att fortsätta.

Vad är det för konstellationer?

– Det är att vi ska utnyttja den kompetensen vi har i föreningen och framförallt på den kvinnliga sidan, det finns många bra tränare och ledare som jag tycker ska ta över det hela för det är ju en tjejförening. Om man ser hur mycket kvalitet Göksten släppt fram till klubbar både nationellt och internationellt så är det imponerande från en sån liten förening, säger Ola Gemmel.

Vad sa du till tjejerna i omklädningsrummet efteråt?

– Det jag sa innan matchen också ... att jag är grymt imponerad över hur de krigat en hel säsong i södra serien. Med tanke på hur det såg ut innan säsongen med nyförvärv som inte kom tack vare att vi hamnade i södra i stället för norra. De som hjälpte till från Eskil är det två som drar korsbandet ... även fast det känns som de slagit undan fötterna tio gånger på oss så har de lyft sig och spelat igenom säsongen. All eloge till tjejerna.

– Vi kanske inte är det bästa laget men vi är ett LAG. Jag tror det är sånt man bygger på, de som kommer underifrån är nog också sugna på att vara delaktiga i det hela. Och det är ingen hos oss som har en krona för att spela handboll. Vi har ju ingenting att erbjuda våra spelare mer än att få spela i Göksten och få göra det för glädjens skull.

Gemmel fortsätter:

– Det är många sponsorer och ideella som gått in och gjort det här möjligt och fortfarande har inte vi haft någon swishkampanj. Det är stort det också att vi fortfarande mäktar med det.

När stillheten lagt sig i Ellfolk och funktionärerna sopar undan det sista från en säsong utan seger lämnar tjejerna arenan och kliver ut i marskvällen. På något sätt som vinnare ändå hur märkligt det än kan låta.

Fotnot: Målen mot Lindesberg gjordes av Tone Stockenberg 5, Alva Nordin 4, Matilda Söderroos 3, Wilma Nikula 2, Felicia Wangenborn 2, Saga Grohp, Isabell Tran och Sofia Ågerup.