Johan kommer gående över Ekängen. Djurgårdens klubbmärke som pryder jackan lyser skarpt i gult, rött och blått.
Han närmar sig, tar i hand med vaktmästaren Thomas Qvarfordt och snackar lite is. Vi hälsar och går in i Sméhallen där Johan slänger käft med förre bandyspelaren och elitfotbollsdomaren Peter Fröjdfeldt innan vi slår oss ner i cafeterian.
Leendet är ständigt närvarande, det märks inte att Johan varit vaken hela natten och kört bort snö från stadens gator.
Han beskrivs som en skojfrisk målvakt som pratar mer än gärna och är bra på att skrika.
— Ja, jag gillar att synas. Ibland kan det vara deppigt i omklädningsrummet. Då säger jag och gör roliga saker för att muntra upp. Roligast är att hålla på med Kåbring (Mattias). Han käkar Tacos varje helg. Det är Tacos, Tacos, Tacos och han skäms inte för det heller. Inför varje säsong säger han också att "det här blir min sista. Sedan dyker han upp ändå, säger Johan och skrattar.
Han föddes i Stockholm men flyttade hit med sin mamma redan i två-treårsåldern och blev sedan kompis med nuvarande landslagsstjärnan David Karlsson. Så småningom kom Englund in på bandygymnasiet i Sandviken och spelade för deras juniorer. Under tredje året bytte djurgårdsfantasten till Hammarby. Det blev även spel i Bajen Bandy.
— Pappa bodde i Haninge så jag flyttade till honom. Jag hade alltid en Djurgårdströja på mig när jag spelade i Hammarby, då var de väl inte så glada på mig. Men jag hymlade aldrig med att jag höll på Djurgården. Mamma är Hammarbyare så hon var glad att jag var med där.
Hur kommer det sig att du är fanatisk Djurgårdare?
— Farsan. Han tutade i mig det redan från början. Han vägrade kolla när jag spelade i Hammarby. Jag förstår honom...
Därefter blev det Eskilstuna och TEB innan Johan var nära en övergång till Hälleforsnäs.
— Men det drog ut på tiden och då blev det Viljan i stället.
Han tappade motivationen och hade uppehåll under några år innan det blev Eskilstuna igen och EBS.
Varför blev du målvakt?
— Jag var för dålig på att åka skridskor. Jag ville bli hockeymålis när jag var liten, det var min stora dröm. Först var Roffe Ridderwall idolen sedan kom Tommy Söderström. Jag var en hockeygalning. Men det var för mycket runt om för mina föräldrar som att sälja lotter och stå i kiosken. Därför blev det bandy i stället.
— Jag är lika dålig på grillor i dag som då. Det är mest tur när jag räddar.
Vad har bandyhallarna som poppat upp runt om i landet betytt för sporten?
— Allt. Det är hur bra som helst, framtiden. Tyvärr lär det aldrig hända i den här stan. Det är väl vi och bridgeklubben som står lägst i rang. De har ingen koll på läget, kommunpolitikerna.
Finns det en framtid för bandyn i Eskilstuna?
— Jag tror det. Nya styrelsen med Lennart Östlund som ordförande är riktigt bra. Vi har bandyskoj som lockar många unga. Det skulle vara kul att få ett tjejlag också.
— I den här föreningen får alla vara med och spela. Vi har ingen elitsatsning och det tror jag är viktigt.
Hur stort är bandy-VM för dig?
— Otroligt ointressant. Det är bara Sverige och Ryssland som är bra. Det hade varit roligare om de mötts i bäst av sju. Sedan är det en gång om året precis som hockey-VM, det blir urvattnat. Det går inte att låtsas som om det är en större sport än vad det är.
Johan spelade även fotboll som ung. Han började hos IFK Eskilstuna och fortsatte i BK Sport.
— I Sport var det familjärt och alla brydde sig. I IFK var det inte roligt, varje lag var som en förening i föreningen och det var bara elittänk. Jag var med i ett jättebra lag och vann massor. Men flera andra som inte var lika bra fick inte vara med och slutade i stället, då stod vi där med bara tolv-tretton spelare kvar. Det hade ju varit mycket bättre att mixa allihopa för man behöver ju inte vinna allt som tioåring eller gråta för att ha förlorat en match.
— När jag kom till Sport var jag en forward med hett temperament. Där tyglade Per Sjögren mitt humör. Han är den bäste tränaren jag haft.
Det största egna fotbollsminnet är från sin korta sejour i Högbo AIK.
— Jag gjorde två mål i min första match med klubben. De hade förlorat varje match innan och nu blev det oavgjort. Jag blev buren av planen som en hjälte. Det glömmer jag aldrig.
När jag frågar om han har någon förebild i livet tåras ögonen på Johan.
— Min morfar, han var en bra gubbe. Även farmor...hon var också en bra människa.
EBS möter Borgia hemma på Isstadion i morgon. Hittills har det blivit en vinst och tre förluster i årets seriespel. Johan har vaktat buren i två av matcherna.
— Vi har ett bra lag. Vi har fått många nya spelare och det tar tid. Sedan har vi haft ett jädra oflyt. Örjan (Holm) som tränare är riktigt bra. Jag hoppas klubben kan skriva ett livstidskontrakt med honom.
Varför ska Eskilstunaborna komma och se er spela?
— För att det är roligt. Bandy är fantastiskt tråkigt att se på tv. Men i verkligheten är det mycket fart, kombinationer och hårdare än vad man kan tro. Det är gratis också och det är ju det bästa Eskilstunaborna vet. Sedan är det en klassisk svensk sport.
Johan har en del tatueringar. På en av dem står det "Fuck you like a hurricane".
— En kul grej bara. Så här i efterhand var det inte så smart kanske men nu är det som det är. Det var Johan, 31, lika mogen som en elvaåring.
De är dags att bryta upp när Johan säger att han väljer s-ledaren Stefan Löfven framför statsminister Fredrik Reinfeldt i fem snabba här intill.
Är inte Reinfeldt djurgårdare?
— Jo, men det är alla innerst inne, säger Johan och skrattar.
— Alliansen har haft sin chans.