Emil Andersson är bara 21, men redan inne på sin fjärde säsong i A-laget.
Från att tidigare mest varit kantspelare är han numera även ett alternativ på högernio.
– Jag börjar känna mig allt mer trygg även på nio meter och inför den här säsongen har jag tränat mycket på den positionen. Det är kul att alternera, säger Emil om sin roll.
I tisdags mötte hans lag stjärnspäckade Ystads IF på bortaplan. Det blev en poäng sedan Emil i slutskedet klivit fram och kvitterat till 26–26 som blev slutresultatet.
Vad tänkte du när du slog till med bara någon minut kvar?
– Inte så mycket, mer än att jag skulle våga försöka gå förbi på utsidan. Normalt går jag nästan alltid insida men nu provade jag något nytt. Det blev ju ganska lyckat, säger Emil och ler.
Antar att er bussresa hem blev ganska skön eftersom ni räddade en poäng i en så svår bortamatch?
– Visst är det så. Det är alltid roligare och gladare miner på bussen om vi vunnit eller tagit poäng. Att åka hem från Ystad med en förlust är inte kul. De flesta Skåneresorna är ganska långa och sega. Man börjar kunna vägen vid det här laget ...
Under fredagskvällen är det dags för toppmatch i Sporthallen.
Kristianstad som hittills gått som en ångvält i serien och inte tappat en enda poäng kommer på besök.
– De är bäst i Sverige just nu och har verkligen fått ihop laget på ett bra sätt. Men jag tror vi har alla möjligheter att slå dem hemma. Det vore härligt för självförtroendet om vi först tar poäng av Ystad och sedan Kristianstad, säger Emil och fortsätter:
– Hoppas det kommer mycket folk. Det hjälper oss verkligen. Jag vet inte hur jag ska förklara det ... men att spela inför vår publik i Sporthallen är verkligen speciellt och inspirerande.
Emil beskrivs av personer som känner honom som en riktig vinnarskalle.
Något han håller med om.
– Det är på gott och ont ... Jag är nog ingen man ska spela sällskapsspel med, säger han och skrattar.
Har hört att du och din lillasyrra spelade minigolf mot varandra när ni var yngre. Fick du stryk ibland?
– Ja, det fick jag säkert och då blev jag rätt förbaskad, tror jag. Jag vill gärna vinna allt jag deltar i. Jag tror nog att jag borde vara bättre i en del grejer än jag är, ha, ha ...
Varför håller du på Chelsea i Premier League?
– Jag har följt dem ordentligt i tio år. Mitt intresse tändes när Abramovitj kom dit och började bygga upp klubben. Sedan dess har det bara växt och jag ser alla matcher jag kan och har varit på Stamford Bridge två gånger och sett dem.
Fast just nu går det inte så bra för Chelsea?
– Nej och det får jag höra av många i laget. Det är ett gäng som håller på Arsenal som tråkar mig. Freiman, Östlund och Daniel Ekman gillar dem. Dessutom påstår Matte Tholin att han håller på Arsenal, men jag tror inte han kan en enda spelare i det laget egentligen. Sedan har även Adam Krantz börjat ta sig ton ...
Du gillar geografi har jag hört. Berätta?
– Det var ett kul ämne i skolan och något jag är intresserad av. Jag är rätt bra på huvudstäder och kan nog alla i Europa plus en hel del till runt om i världen.
Gillar du att resa?
– Ja, men det är svårt att hinna med. Men under uppehållet efter nyår ska jag och tjejen åka till Polen. Det ska bli kul och avkopplande.
Du var med på en resa med Guif till Lake Placid när du var 5 år och din pappa var tränare. Minns du något av det?
– Inte så jättemycket mer än att jag var där och att han som var sportchef då, Kjell Eriksson, tog hand om mig. Mina första riktiga handbollsminnen är nog från när Guif spelade SM-final 2001.
Sporthallen måste vara lite som ett andra hem för dig?
– Visst är det så. Först som barn då jag var med och kollade på träningar och matcher och sedan som spelare för egen del. Jag kan hallen utan och innan och trivs verkligen med att spela här. Det är en speciell atmosfär.