Efter nÀstan ett Är av pandeminjobbande Àndrades allt i en handvÀndning sommaren 2021. Fotbollsserierna drog i gÄng och vÄra tidigare magra kalendrar blev fullmatade med matcher igen. Just den övergÄngen Àr nÄgot jag tar med mig frÄn Äret som gÄtt.
Jag ska erkÀnna, att ha jobbat som sportreporter under pandemin har varit knepigt. Inte för de obekvÀma arbetsstÀllningar under perioden med hemmajobb eller att man nÀstan helt gick över till telefonintervjuer, mer dÄ att hitta bra uppslag till artiklar under en tid nÀr allt nÀstan stÀlldes in.
Att luslÀsa sociala medier blev min vardag, att sprida ut kontakttrÄdar över nÀtet för att fÄ tips och att verkligen fundera ut bra uppslag. Att hitta ljusglimtarna i mörkret.
TvÄ jobb som fastnat i huvudet, tvÄ artiklar som kanske inte blivit av under normala omstÀndigheter, var lördagstrÀningen i full snöstorm med Tuns pojklag och det ideella initiativet i Bergshammar att dels rensa en skogsdunge för en kort terrÀngbana, dels planera ett utegym.
Mindre lokala nyheter, men vÀrmande i en tid dÄ alla tröttnat pÄ isoleringen.
NÀr FolkhÀlsomyndigheten sÄ smÄningom öppnade upp sportvÀrlden igen sÄ svÀmmade veckokalendern pÄ nytt över med matcher. FrÄn att verkligen ha fÄtt jobba fram text efter text sÄ fanns det ett öppet smörgÄsbort att vÀlja mellan. Helt plötsligt var man tvingad till att vÀlja jobb, att rata bort vissa.
Det var nÀstan det svÄraste av allt. Att hinna med allt fungerade inte i lÀngden och nÄgon mÄnad efter att fotbollsserierna dragit igÄng hade jag kommit in i vardagslunken igen. Det ÄterstÄr att se om jag fÄr stÀlla om pÄ nytt.