Tänk vad idrott ändå är omväxlande.
Det är upp, det är ner, det är hit, det är dit.
Många gånger är det väldigt svårt att förutse vad som ska hända.
När man tror något är givet slutar det ibland tvärtom.
Kanske är det just det som är charmen med sport. Att det ena stunden är toppen för att i nästa ögonblick braka ner på botten.
Under söndagen var det dubbelarrangemang i Skjulsta.
Guifs damer följdes av klubbens herrar.
De två matcherna blev också föreställningar med två helt olika ansikten.
För lika bra och hårt kämpande som tjejerna var, lika illa uppträdde killarna.
Som man annars kan tycka borde fått en rejäl boost av damernas bragdartade vinst mot serieledande Önnered.
Om vi börjar med det roliga så måste jag säga att ju längre damernas match fortgick ju bredare blev mitt leende på läktaren.
Jessica Dickfors och hennes lagkompisar kämpade så svetten sprutade.
Tränare Luksic och Moberger kunde bara mönstra åtta utespelare.
Och för att orka hela matchen fick en del tjejer "pusta" lite på ovana positioner.
Exempelvis visade niometersspelaren Dickfors att hon inte är så dålig på högerkanten heller.
Det är inte vänstersexan Moa Hjalmarsson heller som spelade lite varstans utom där hon är mest van vid att vara.
Guif mot Önnered var en oerhört kul fight att följa.
Inte blev det sämre av att hemmamålisen Josefine Brodd Björklund verkade ha smugglat in en stor plexiglasskiva i målet sista tio minuterna.
För sicken vägg hon var och när man ibland pratar om att målvakten är halva laget så visade Björklund varifrån ett sånt uttryck kommer.
Tjejerna är nu med i racet om förstaplatsen.
Kul och jag kan bara imponeras över hur bra det här laget är trots knappa resurser och ibland få spelare.
Lika roligt var det inte efter dammatchen.
Skrev i torsdagens tidning att Guif gjort säsongens bottennapp efter 33–33 mot jumbon IFK Ystad.
Så fel jag hade.
Det gick att sjunka djupare och jag kan inte minnas att jag sett Guif göra en sämre halvlek än den första i går.
Ja, det ska kanske vara kollapsen mot Sävehof i SM-finalen 2011 då ...
Jag vet inte riktigt vad som hänt med höstens succégäng i Handbollsligan.
Men jag har mina aningar.
Det jag tycker mig se är nämligen att det har börjat tummas på saker.
Noggrannheten i anfallen till exempel är som bortblåsta.
Och då går det som det går.
Gör man inte som det är bestämt straffas man skoningslöst på den här nivån.
Det visade inte minst kontringsraketen Fredrik Petersen som hade någon slags förtida julafton under söndagen.
Nu måste Guif tillbaka till grunderna.
Det laget visat upp i två raka hemmamatcher där förskräckliga 69 mål släpps in håller inte.
På onsdag, borta mot nya jumbon Hammarby, räknar jag kallt med att få se ett hungrigt, noggrannt, inspirerat och kyligt spelande Guif.
Formsvackor kan alla hamna i.
Men det ursäktar inte att man börjar fuska med sin gameplan.
Så är det bara och stämmer inte spelet är det ändå allas plikt att kämpa.
Ungefär som damlaget gjorde innan herrarna ställde in skorna.