Sävehof kom till Skjulsta med ett härligt självförtroende.
Laget kvaddade Karlskrona med 17 bollars marginal senast.
Samtidigt klev Guif in i hallen med två raka förluster i bagaget, varav den mot bottenlaget Hammarby för en vecka sedan nog svidit rejält i killarnas skinn i väntan på en ny fight.
Innan vi åkte ut till matchen sa kollega Öhman att det här vinner Guif.
Hon fick så rätt.
Och det kanske låg i luften.
Vet inte riktigt vad det var men vi kan väl kalla det Ekmaneffekten.
Med damlandslagets assisterande tillbaka på bänken vågade kanske inte killarna annat än att vinna.
Hur som helst så fick vi se guifare som slet kopiöst, som kämpade för varandra och som på något vis bestämt sig för att återupprätta sin heder.
För i ärlighetens namn har det inte sett bra ut i några matcher.
Samtidigt är det väl såna svackor vi får stå ut med när laget har killar som inte ens gått ut gymnasiet i laget.
Många är unga och under upplärning.
Jag är dock övertygad om att det här gänget har en härlig framtid – om de flesta stannar de närmaste åren.
Guif slog alltså profilstarka Sävehof klart.
Killar som Jonas Larholm, Atli Ævar Ingolfsson, Per Sandström och Victor Fridén fick ge sig mot ungtuppar som Erik Persson och Marcus Ekman.
Persson har för övrigt som jag skrivit tidigare en knallhård bössa.
När han får full ordning på allt annat, som passningarna, också så blir det ännu roligare att se honom.
Segern i all ära.
Jag tror banne mig ändå att en annan sak var ännu rolligare under onsdagskvällen.
Urguifaren Robin Andersson Dickfors som kämpat så mot skador i flera år var kort och gott grym.
Hans stegisättningar fick mig att minnas fornstora dar för fyra-fem år sedan.
Får bara Robins kropp vara hel kan det bli en kul säsong för honom.
Fast Sävehofs försvarare var inte lika roade.
Oj, vad de fick åka några gånger när Robin stegade i gång.
En annan rolig sak: Markus Sjöbrink fick sin tröja sönderriven. När han drog på sig en ny hamnade den bak och fram.
Vilket Thim Ahlin påpassligt såg och det blev härliga skratt på Guifbänken mitt under matchen.
Sånt är faktiskt rätt befriande att se även förstås elitidrott i mångt och mycket handlar om resultat och placeringar.
Lite AFC Eskilstuna så här på slutet.
Jättetrist att Eskilstunakillen Filip Rogic valde Örebro i stället för Tunavallen.
Men det går inte att klandra honom.
Killen är mitt i karriären och måste välja den klubb som han tror är bäst för den egna utvecklingen.
Att AFC-kaptenen nu lämnar betyder troligen att vi inte får någon spelare med riktig lokal förankring den första allsvenska säsongen.
Går kanske att överleva även om jag på sikt tror att det är absolut nödvändigt att klubben tillsammans med City lyckas få upp en del egna spelare i A-laget.