För mindre än en vecka sedan gjorde Guif en riktigt stark match borta mot Sävehof.
Det var bra tag bakåt och ganska finurligt framåt.
Därför var jag rätt säker på två poäng hemma mot nykomlingen Hallby från Jönköping.
Men ack så fel man kan ha.
Ett stillastående, chanssumpamde och närmast paralyserat Guif fick en lektion som hette duga.
I första halvlek började det ändå rätt okej.
Visserligen bytte lagen chanser med varandra och försvarsspelet fanns inte på någon planhalva.
Men Eskilstunakillarna var med i matchen.
Guif spelade också till sig en hel del hyggliga lägen och ledde som mest med två mål.
Men sumpa frilägen och straffar håller inte.
Då tackar till slut motståndarna för givmildheten och drar ifrån.
Vilket Hallby gjorde. Laget spelade smart och utnyttjade Guifs missar perfekt.
Skrev innan serien startade att en match som den mot Hallby måste vinnas.
Nu blev det i stället storstryk och jag hoppas innerligt att Guif kan skaka av sig detta.
För så här dåligt som laget spelade under onsdagskvällen tror jag inte det är.
Tror snarare att mycket handlade om nerver som var spända som fioltrådar.
Nyförvärven Pavle Karacic och Markus Hagelin som ska stå för en hel del rutin såg nästan mest tagna ut av stundens allvar.
Och när båda före paus radade upp sumpade chanser gick det som det gick.
Hallby drog ifrån i slutet av första när Guif hade två spelare utvisade.
Trodde nog ändå att laget skulle kunna vända.
Men när andra halvlek likt den första blev en orgie i missar, felpass och taffligt defensivt spel tog det slut.
Ett riktigt stort glädjeämne fanns dock med hemmaögon sett.
Skarpskytten Eric Johansson visade att insatsen mot Sävehof inte var någon engångsgrej.
19-åringen är här för dominera matcher. Nu gäller det bara att han får resten av laget med sig.
Spelmotorn Marcus Ekman var sjuk.
Det märktes. Oj, vad hans fantasi saknades. Lillebror Ekman hade kunnat dyrka upp Hallbys försvar när det gick som tyngst och ska laget ha chansen i år får inte Marcus missa många matcher framöver.