Innan jag skriver något annat vill jag bara konstatera en sak:
Det är väldigt, väldigt kul att Herdeiro Lucau är tillbaka i gammalt gott slag.
Efter en mindre lyckad fjolårssäsong blommar 29-åringen igen.
Det spel han visade upp mot Hammarby var emellanåt nästan magiskt.
Även om vi ska ha klart för oss att Bajen som lag går mot en precis lika jobbig säsong som förutspåtts så är Lucaus insats sannerligen värd att hylla.
I Skjulsta Arena såg "Loke" till att inget fanns att hämta för gästerna.
Det visade han inte minst genom att hålla nollan i nästan elva minuter.
Därefter var matchen mer eller mindre körd.
Guif är som bekant tippat att hålla till i de nedre regionerna.
Därför är det så enormt viktigt att vinna "rätt" fighter.
Hammarby är ett lag som ska hamna efter Guif om det ska bli slutspel.
Det tror jag absolut de gör också om Eskilstunakillarna spelar lika inspirerat som på måndagskvällen.
Tidigare säsonger har Guif lutat sig mot flera stjärnor.
De har hetat "Zacke", Freiman, Östlund, "DP" och Aren.
För att nämna en handfull jätteprofiler som satt sin prägel på spelet de senaste fem åren.
Nu finns inte riktigt såna namn i laget.
Visst kan exempelvis Daniel Ekman bli en landslagsman framöver.
För tillfället är det dock kollektivet som ska göra det.
Därför är det så himla kul när det blir som mot Hammarby.
Alla utom målvakten Richard Larsson fick åtminstone lite speltid.
Flera passade också på att ta chansen.
Som unge Erik Persson.
Han lirade någon minut och tackade genom att skicka en riktig projektil i krysset.
"Man får försöka ta läget om det kommer", säger han efteråt.
Så sant.
Ofta är det Matte Tholin och de med lite mer rutin som kliver fram mest.
Nu visade killar som Fredrik Gustavsson, Marcus Pedersen och Daniel Wigö att de också vill vara med och leka.
Som sagt.
Laget är Guifs styrka den här säsongen och utan att gå saker och ting i förväg tror jag det bär ända till slutspel.
Men då gäller det förstås att fortsätta vinna mot dem som på papperet ska hamna efter i tabellen.
Till sist:
Herrlandslaget i fotboll har fått en skön start på VM-kvalet.
Och Janne Anderssons nya bygge har redan visat att det finns ett liv efter Zlatan.
Tillåts man jämföra detta med Guif så är det samma sak som gäller i blågult.
Vårt landslag har numera ingen superstjärna.
Förr skulle Ibrahimovic fixa biffen.
Nu kan vem som helst göra det.
Som Ola Toivonen.
Trodde ärligt talat hans tid som landslagsman var över.
Men förbundskapten Andersson visade fingertoppskänsla när han bänkade Guidetti och släppte fram Degerforskillen.
Nu har Sverige sju av nio poäng i kvalet.
Nästa tävlingsmatch är om en månad.
Då väntar Frankrike borta. Det blir en ruggig nöt att försöka knäcka. Men varför inte? Med lagmoral kan man komma långt...