Säga vad man vill.

Speedwayfolk är ett tåligt släkte.

Redan vid klockan 18 under tisdagskvällen var det en del publik på plats i regnet.

Artikelbild

Fredrik Lindgren var den enda i hemmalaget som gick att känna igen.

De väntade på en glödhet semifinal som skulle dra i gång klockan 19.

Men väntan blev betydligt längre än så.

Efter den fantastiska sommaren som verkligen varit på speedwaysportens sida var verkligheten tillbaka.

Hösten visade upp sig på allvar. Regnet strilade och folk fick mumsa hamburgare och hoppas på match.

Vilket det så småningom blev.

Efter enormt slit av alla funktionärer brakade semifinal ett i gång vid 21-tiden.

Dessvärre blev det inte någon munter kväll för smedfansen.

Rospiggarna var stekheta samtidigt som hemmakillarna knappt var ljumma.

Med ett undantag – Fredrik Lindgren.

Han var den enda som tog heatsegrar i hemmalaget.

Men att smedstjärnan vann tre hjälpte föga när gästerna nöp tolv treor.

Jag vet inte vad som hände egentligen.

I vissa heat såg det bra ut i något eller några varv.

Sedan tappade Smederna farten och blev förbiblåsta så det stod härliga till och lite typiskt för matchen var när dansken Niels Kristian Iversen hade en heatseger som i en liten ask.

Trodde alla.

Då kraschade han plötsligt och vips blev 3–3 till 1–5.

Så såg det ut till och från.

Smedernas omkörningar var få.

Gästernas däremot desto fler.

För ungefär ett år sen åkte Smederna på förlust hemma med åtta pinnar mot Vetlanda i första finalen.

Loppet var till synes kört inför returen.

Hur det gick då minns du säkert.

Eskilstunakillarna svarade för ett närmast sjukt mirakel och vann stort.

Inför nästa tisdags retur är uppförsbacken tolv pinnar.

Med tanke på hur bra Rospiggarna är hemma ska det förstås inte gå att vända.

Men jag hoppas inte laget ger upp.

Nu finns nämligen bara allt att vinna.

På något sätt handlar det nu om att samla kraft och mod.

Blir det förlust så blir det, men kunde det vända 2017 kan det hända igen.

Det måste vi alla fall försöka tro ...