Utan OS-guld – men ändå lättad

När idrott i grund och botten är svart eller vit, där lycka och framgång mäts i topplaceringar och medaljer, är Rissveds kommentar efter OS-loppet i mountainbike ytterst speciell.

Men det är också hennes resa de senaste åren.

Den som till slut nådde fram till mountainbiketävlingen vid Izu-halvön ett par timmar från OS-byn i Tokyo.

Inget namn längre

Den som backar bandet minns henne som den oväntade segrarinnan, guld-Jenny i Rio de Janeiro. Det är också så hon nu hoppas slippa bli evigt påmind om.

– Det är knappt att jag har ett namn längre, de har kallat mig guldmedaljören och jag har inte trivts i den rollen och rampljuset. Jag hoppas att det är över och jag kan fokusera mer på mig själv och det jag tycker om med sporten, säger hon efter loppet.

Hennes kamp har de senaste åren inte främst utkämpats på tävlingsbanor runtom i världen utan kring att hantera den psykiska ohälsa med depression och ätstörningar som drabbade henne. Allt detta gav ett två år långt tävlingsuppehåll och frågetecken om hon överhuvudtaget skulle finnas med på startlinjen i OS i Tokyo.

Väl där fanns ändå nya förhoppningar om en framgång, inte bara hos omgivningen utan även Rissveds själv.

– Jag trodde att jag skulle kunna vinna idag. Sedan fick jag en jättedålig start och fastnade bakom ett par cyklister och fick springa med cykeln.

Som ödets bittra ironi fick dessutom svenskan punktering i slutet av loppet, då var dock chansen på medalj redan försvunnen. I stället kunde hon hon nu glädjas åt vinnaren från Schweiz, Jolanda Neff.

För Rissveds var det i stället känslor som pendlade mellan tomhet, stolthet men också lättnad över att de senaste åren nu var över.

Grät en skvätt

TT: Många idrottare upplever att det är först efter karriären de kan glädjas åt sin karriär. Hur tror du att det blir för din del?

– - Då tror jag att jag kommer vara stolt och nöjd över åren som gått. men jag hoppas att jag kommer känna det tidigare. I morse grät jag en skvätt för att det är väldigt fint att jag var här igen och tog mig igenom det – trots att det varit motigt.

Sportsligt väntar nu världscuptävlingar och VM och kanske även ytterligare två OS, i så fall närmast i Paris om tre år.

Den andra biten som väntar det arbete hon inlett med att hjälpa bland annat unga som precis som hon själv drabbats av psykisk ohälsa. Det är ett ämne som internationellt sett fått uppmärksamhet genom tennisstjärnan Naomi Osaka som precis som Rissveds lyft frågan.

TT: Vad skulle du känna mest stolthet för att efter karriären bli ihågkommen för, OS-guldet eller den som vågade lyfta sådana här frågor inom idrotten?

– Anledningen till att jag kunnat göra det var ju OS-guldet så det hänger ihop men det jag är stolt över och kommer även vara framöver är de kontakter jag knutit med barn och unga men även äldre som jag kunnat hjälpa precis som de har hjälpt mig.