Den här intervjun görs på ett kalhygge mellan Ärla och Hällberga. Jag, Karl och fotografen Veronica sitter på var sin stubbe mitt bland all utrustning som behövs för skogsplantering. Här är Ärlas stjärnorienterare i sitt rätta element och här är han tillfälligt med sina klubbkompisar för att skrapa ihop lite pengar till klubbkassan.
Orienteringsklassikern Tiomila väntar Karl och gänget under helgen med start lördag kväll. En av de viktigaste kuggarna nere i Eksjö är 23-åringen med rötter i Robertsfors i Västerbotten.
– Det här är en slags pre-camp, säger han och blickar bort mot sina kompisar som släpper ner granplantor i rör och trampar till med foten. Vi snackar ihop oss samtidigt som vi tjänar lite pengar.
Karl tycker det är stor skillnad mellan att orientera och löpträna. I löpning känner Karl efter vid varje steg hur jobbigt det är men i skogen glömmer han smärtan.
– Det är lättare att pressa sig om man har någonting annat att tänka på under tiden.
En annan tjusning är omväxlingen: orienterare springer aldrig samma bana två gånger. Nya marker och nya distanser avlöser varandra.
Drömterräng?
– Små hällar, småkuperat, inga stora långa sluttningar. Som här i Ärla. Det gör att kartan blir väldigt detaljrik. När det är klurigt blir det roligt.
Apropå klurighet så använder Karl sin hjärna även i andra sammanhang. Någon skulle utan överdrift kunna kalla honom Uppfinnar-Kalle.
Berätta om när du byggde in stereon i en gammal koffert.
– Jag gillar att bygga saker. Jag hittade en bra koffert på loppis och kom på att när vi är ute på tävlingar så är det trevligt att ha med musikspelare. Så jag byggde en stereo i en väska, det blev en väska som låter. Den har jag med på tävlingar, då blir stämningen lite roligare.
Karl har fått två beställningar på sin musikväska så nu är han på raggen efter unika koffertar. Så hör av dig om du har en gammal amerikakoffert där hemma!
Du vann natt-SM i Sigtuna nu i april med bara 2 sekunders marginal.
– Ja, det är ganska vanligt. Fast man är ute och springer 1,5 timme i skogen och vi springer helt olika banor så kan det skilja så lite i mål.
Karl ledde inte någon gång under banan förrän han stämplade i mål. Spurten gjorde att han klarade det.
– På natten är det extra svårt att veta hur man ligger till, man springer i sin bubbla och ser ingenting utom det man har precis framför sig i skenet.
I Tiomila körs tio delsträckor fördelade på lag om tio personer. Varje sträcka är mellan 8-17 km. Karl vet vad som gör en bra nattorienterare.
– På natten måste du vara extra försiktig, dubbelchecka varje tveksamhet och även ta de lättare vägarna till kontrollen, kanske via en stig. Du kanske springer längre men det kan det vara värt.
Karl är egentligen inte säker på att han är så mycket bättre på natten än på dagen. Däremot tror han att det är fler som är sämre i mörker och därmed minskar konkurrensen för honom.
Du får tokiga infall ibland. Springer spontant ut en morgon för att möta solen och är ute i fem timmar?
– Ja, det där var lite konstigt. Jag och en kompis kom på att vi skulle springa från Linköping till Norrköping. För att inte hela dan skulle gå startade vi fem på morgonen, vi sprang mestadels på vägen. Och vi mötte solen.
Karl har en femårsplan han jobbar på. Hittills har det gått tre år och delmålen är uppfyllda: höja träningsdosen (år 1), höja lägstanivån på tävlingar (år 2), få till spetstävlingar (år 3) ...
– Det känns kul att ha något att sikta mot. År fem vill jag vara med i ett landslag.
Apropå det så finns det framgångsrika idrottare i Karls omgivning. Flickvännen Emelie Larsson, som bor i Värmland, och har varit med i skidskyttelandslaget, har deltagit i flera världscuper och har en drös med SM-guld. Karls mammas morfar var sprinter på 1930-talet och plockade hem ett OS-brons i 4x400 meter.
– Hans fru var också med i OS i simhopp samma år, fast hon tog ingen medalj.