Fegisar kallade Hope Solo, USA:s skickliga men ack så dåliga förlorare till målvakt, de svenska fotbollstjejerna för härom dagen.
Vad Marta och Brasilien tycker efter gårdagen vet jag inte.
Däremot är jag tacksam för att ha fått följa ett nytt svenskt mirakel.
För vilken match det blev i semifinalen.
Förbundskapten Pia Sundhage hade lagt karbonpapper i taktikblocket från skrällen mot USA.
Sverige gick i första hand inför att hålla tätt.
Vilket laget gjorde.
Men till skillnad från Hope Solo skulle jag inte kalla det svenska spelet fegt.
Snarare tvärtom.
Det krävs nämligen mod att gå ut och tro på sig själva och följa en uppgjord plan till hundra procent.
Även om den är trist och försvarsinriktad likt Lagerbäcks Island i EM.
Brasilien hade mest boll.
De hade också flest avslut och det bästa spelet.
Men fotboll går som bekant ut på att göra mål.
Det gjorde inte hemmatjejerna och därför är de utsparkade av ett gäng leende svenskor under ledning av en briljant förbundskapten.
Inför straffläggningen anade jag, eller snarare förstod jag, att det skulle gå vägen igen.
Samtidigt som Marta och kompani såg ut som rädda harar inför dramats avgörande var det andra tongångar hos de blågula. Det skrattades för fullt i den svenska ringen när det bestämdes vilka som skulle skjuta de fem första straffarna.
Just den här glädjen tror jag var en nyckel till triumfen.
För Pia Sundhage är ju inte dummare än att hon fattar att inför ett nästan fullsatt Maracanã i Rio i en OS-semifinal ligger trycket bara på ett lag.
De som har hemmaplan.
Och när 23-åriga Andressa klev fram för att skjuta Brasiliens femte straff syntes skäcken i hennes ögon.
Det var visserligen inget uselt skott, men den var tillräckligt svagt för att Hedvig Lindahl skulle rädda.
Därefter var det klart.
Iskalla, genomkyliga, superstraffskytten Lisa Dahlkvist klev fram.
Precis som mot USA fick hon chansen att bli hjälte.
Det missade hon förstås inte.
Men jag fattar inte hur man kan vara så kall.
Samtidgt som vi framför tv-apparaterna hade hjärtan som skuttade hejvilt hade Lisa uppenbarligen snudd på vilopuls.
"Dalas" dotter, som när hon efter OS kommer hem till Örebro tränas av förre Citytränaren Martin Skogman, är nästan löjligt avslappnad.
Hon bara kliver fram, trycker till och så armarna i vädret.
Nu väntar final på fredag.
Klockan 22.20 ska det vara avspark och jag har en känsla av att damfotbollen då och där slår rekord i antal tittare.
Jag har ärligt talat inte tokglott på OS så här långt.
Men på fredag kväll är det limning vid rutan som gäller.
Då ska Eskilstuna bidrag Olivia Schough och de andra hjältarna bärga ett historiskt OS-guld.
Som i så fall blir fantastiska Pia Sundhages tredje raka titel.
För du har väl inte glömt att hon förde USA till seger både 2008 och 2012?
Till sist: Hedvig Lindahl. Vilken målvakt hon är. För även om hon likt Thomas Ravelli på sin tid kan upplevas lite fladdrig är hon också oerhört pålitlig.
Och nu har hon precis som hjälten från 1994 skrivit in sig i historieböckerna som en odödlig straffräddare.