Som grädde på moset denna afton blev det publikrekord – All time high – med 800 besökare och det är väl knappast någon överdrift att påstå att Jerry Williams, sjuttiofem år ung, fortfarande står på toppen av sin karriär även om han redan 2013 satte upp avskedsföreställningen ”The Farewell Show”. Avskedshowen har senare kommit att ersättas av showen ”Man måste få lira”. Det kallar jag schyst utveckling.
Hanebergskonserten inleds med ett sprakande trumsolo, som ledsagar musikanterna in på scenen. Snart växlar man över till den första låten, ”Mellow saxophone”. Det sju man starka bandet visar musklerna och det är ordentligt smack i virvel- och baskagge. Woitek Goral stegar fram till scenkanten och bränner av ett tenorsolo hett som blixten och med mycket spräck. Bluesen ”Deep sea ball” avlöser och nu har kördamerna äntrat scenen. Deras soulfärgade röster står fram fint mot Williams mera rockiga stämma. Staffan Astner hämtar inspiration från femtiotalet i sitt gitarrsolo och tankarna letar sig fram till tidiga Elvis-skivor.
Showen går i ett set och man hinner med tjugotalet låtar. I halvtid utbrister Williams: "Nä, nu börjar jag bli varm i skjortan. Nu blir det lite rockigare".
Och sedan bär det av i Chuck Berrys ”Roll over Beethoven” med ett stilrent gitarrspel inlånat från Berry, och publiken är genast med på noterna. Ytterligare en rockrökare ”I’m ready” ser Jerry Williams ge allt och en stående trumslagare eldar på det övriga bandet.
De riktigt medryckande låtarna är annars i mitt tycke de med ett tungt shuffle-komp som kopplar till Louis Primas femtiotalsband. ”Lipstick, powder and paint”, ”Crusing on a Saturday night” och gamla fina ”St Louis blues” är sådana låtar. Här svänger det grymt och blåssektionen jobbar på med genretypiska riff medan kördamerna fyller ut. Mera stillsamma melodier som ”Who’s gonna follow you home” och “Love Affair” samt Williams storhit ”Did I tell you” väcker känslor till liv och folk nynnar med. Så lider konserten mot sitt slut. Efter några extranummer tackar Jerry Williams och bandet för sig. I efterdyningarna av en härlig show är vi nog många som både förundras och undrar. Är karln verkligen 75?