Det här var min andra säsong som ciceron i Sörmlandsfyran och ni får tro vad ni vill, men jag gillar verkligen uppdraget. Att packa ner block och penna, väderlämpliga kläder, snusdosan och kanske någon halvtidsfrukt i den lilla matchkassen och bege sig ut till Mesta IP, Åsborgen, Skogsängens IP, Vasavallen eller annan småskalig arena här i förskingringen för att titta på fotboll känns som en ynnest för mig.
Många journalister blir hatade och hotade i dag - jag har känt mig lika välkommen överallt.
På den här nivån finns inga aggressiva supportrar som hotar en med stryk, ingen pyroteknik som fördröjer avspark med timmar och inga spelare eller ledare som uppträder som medietränade mähän när man ska snacka med dem efter slutsignalen.
Det här är på en annan och långt mer avslappnad nivå - ungefär som Allsvenskan var när jag själv huserade där för drygt 30 år sedan.
Som gammal uv i sammanhanget måste jag även passa på att förorda naturgräs framför nutidens konstgjorda och det gläder mig att fem av mina lag spelar på riktiga doningar mot två för det nymodiga.
Jag kan erkänna att jag varit tvungen att i smyg slänga ett par vedervärdiga varma korvar under säsongen, men dylikt får man liksom räkna med på den här nivån och inte heller kaffet är alla gånger förstklassigt, men vid vårens utflykt till Toresunds IP tryckte jag i mig dubbla hamburgare av världsklass och korven på Sparbanksvallen härförleden var gudomlig.
Det skiljer sig helt enkelt, man får prova sig fram och efter några besök vet man i vilken kiosk man kan inhandla vad.
Somliga tar upp kvaliteten på fotbollen och menar att den inte är särskilt attraktiv på den här nivån, men det där stämmer verkligen inte. Det finns matcher i fyran som är klasser mer såväl spännande som händelserika än lika ängsliga som målchansbefriade och sidledsrullande matcher på högsta nivå.
[fakta nr="1"]
Jag har sett drygt en match per omgång under den gångna säsongen och uppskattningsvis har jag sett våra sju lag vid tre tillfällen vardera. Att efter dessa förutsättningar ta ut "Årets elva" är, som ni säkert förstår, inte det lättaste. Precis som i fjol valde jag att i första hand ta ut spelare från våra bästa lag så det blev fyra viljaniter, två lirare från Stallis och en vardera från övriga fem lag.
Några av de uttagna har jag bara sett vid ett enda tillfälle, andra vid fler och en eller ett par är helt enkelt uttagna för att jag gillar deras karaktärer.
Som gammal i gården valde jag den något ålderdomliga (har den ens förekommit) uppställningen 3-3-4 och att det är en målglad elva kan ni ge er tusan på. En koll i skytteligan visade att de uttagna svarat för inte mindre än 102 mål tillsammans under den gångna säsongen.
Satan i gatan vilka matcher de här grabbarna skulle bjuda på!
PS: Är jag vid liv, har sinnena någorlunda intakt och tidningsledningen vill ha kvar mig på den här posten kanske vi hörs igen säsongen 2019. Om inte - ha ett bra liv!