För några år sedan var det nästan bara döden som gällde på teatern, nu står istället tvåsamheten i fokus. I vår har romaner av två namnkunniga författare, Lena Andersson och Ebba Witt-Brattström, förvandlats till pjäser – och båda handlar om kärlek. Skvallerfaktorn är hög för ingen av dem har stuckit under stol med att motiven är hämtade ur egna surt förvärvade erfarenheter. Professor Witt-Brattströms roman fick särskilt många ögonbryn att höjas eftersom hon nyss skiljt sig från Svenska Akademin, eller åtminstone från en av ledamöterna, tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl Han anlade i sin tur moteld genom att ge ut en skrift i samma ämne titulerad ”Den sista grisen”…
I pjäsform brakar ”Århundradets kärlekskrig” igång storstilat som ett grekiskt ödesdrama. Marmorväggens jättespricka vittnar om sönderfall och gudars förbannelse. I bakgrunden dånar något Wagnerliknande som förebådande snar undergång.
Ett 30 år långt äktenskap är alldeles uppenbart på upphällningen för Han och Hon befinner sig i tröstlöst ställningskrig. All polityr är för länge sedan avflagnad, bara förebråelser och invektiv återstår. De har talat och talat, skällt och tjatat, överbevisat, motbevisat och idiotförklarat, men inte kommit en enda centimeter framåt. Ändå tycks ingen av dem ha någon broms, utan fortsätter istället att göra allt som står i deras makt för att mara ihjäl varandra.
De båda älskande, höll jag sånär på att skriva, men här har vi snarare med två hatande att göra, spelas av tre skådespelare var. Det är ett smart grepp att låta de tre gånger två upplagorna spegla parets olika åldrar. Dessutom hade knappast en enda Han eller Hon räckt till för att ösa på med alla elakheter de två hatande så tvångsmässigt kastar på varandra.
Både Cecilia Nilsson och Lennart Jähkel är suveräna i sina roller som den äldsta Hon respektive Han - men alla sex spelar bra. Andreas Kundlers bla-bla-bla-bla-nummer får ett särskilt plus och bidrar med lite välbehövlig humor mitt i eländesnötandet.
Nej, det är knappast skådespelarna som ska lastas för att ”Århundradets kärlekskrig” blir en smula tröttsam trots sina knappa 90 minuter. Man riktigt längtar efter att Han och Hon ska få ändan ur vagnen och skicka in skilsmässopappren till tingsrätten.