Det har skrivits en hel del i media på sista tiden om prostatacancervården i Sverige. Den ene efter den andre har framträtt och berättat om vilket mörker de hamnat i efter att ha fått diagnosen prostatacancer. Det har handlat om långa väntetider på operation/behandling och dålig information och hur man lämnats ensam med sin förtvivlan och oro. Och det har handlat om dålig uppföljning och eftervård samt okunnig eller ointresserad vårdpersonal m.m.
Vi är några gubbar i Strängnäs med färska erfarenheter av prostatacancervården på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Vi känner inte igen oss i dessa dystra beskrivningar av en vård i kris. Tvärtom så häpnar vi över den professionalitet som mött oss i alla led, från allra första början då vi fick diagnosen och stod där med vår vilsenhet och oro och kunde ha lämnats ensamma med en växande ångest.
Men i stället fick vi ett snabbt omhändertagande och tydlig information om både sjukdomen och diagnosen med direkta kontaktvägar rakt in i verksamheten för alla typer av oroliga frågor. Hela organisationen med läkare, sköterskor, vårdbiträden och kuratorer med flera fanns, och finns, där för vår skull. Och de vet helt klart vad de håller på med och varför. Och dessutom i högt tempo för korta väntetider.
Själv fick jag min diagnos den 5 oktober och redan den 23 oktober blev jag opererad. Vart sjukdomen tar vägen vet man ju aldrig, men under den korta väntetiden blev jag så väl omfamnad av Mälarsjukhusets vårdapparat att jag inte kände den minsta oro för att bli övergiven, varken före eller efter operationen.
Jag hyser stor beundran och respekt för det man lyckats bygga upp på Mälarsjukhuset. En struktur och ett arbetssätt som ger både kvalitet och högt tempo. Men jag kan ju omöjligen veta att just mina upplevelser är det som alltid gäller, säger nu vän av ordning. Ja, så är det ju. Och den som gärna vill måla i svart kan ju alltid påstå att jag bara haft en enastående tur. Det faktum att flera av mina olycksbröder har samma erfarenheter som jag talar dock emot den teorin. Och det professionella omhändertagandet fortsätter ju nu också, efter operationen.
Om det är de mörka beskrivningarna av en icke fungerande prostatacancervård som ligger närmast sanningen för hur det ser ut i resten av Vårdsverige så kanske man skulle kosta på sig ett eller ett par studiebesök på Mälarsjukhuset. Uppenbarligen har man där kommit på något som de andra har missat.
Håkan Askelöf
Patient, skattebetalare och röstande i Landstinget Sörmland