Det var säsongens viktigaste match för United.
På spel stod möjligheten att haka på i guldstriden.
Men efter 90 minuter är det lätt att konstatera: Formsvackan är djup som ett gruvhål och laget var mer än chanslöst.
Vi kan också kallt inse att nu har guldtåget gått. Kvar på perrongen står Eskilstunalaget som får rikta in sig på en minst sagt färglös höst.
Precis som i fjol ...
För fyra omgångar sedan ledde Eskilstuna United Damallsvenskan med en poäng.
Nu är laget tio efter sedan Linköping gått fullt under den här perioden och United plockat en ynka pinne.
Vad som hänt däremellan är svårt att förklara.
Men att något är fel behöver man inte vara särskilt smart för att räkna ut.
Laget har på 360 minuter, fyra matcher, inte gjort ett enda mål av egen kraft. Enda fullträffen som fixats på dessa fighter stod Kristianstad generöst för genom att skicka bollen i egen bur när det blev 1–1 senast.
Mötet med tabellettan Linköping var som sagt minst sagt viktigt.
Vilket var svårt att se från läktarplats.
Förutom att United i princip inte skapade något framåt vann laget heller inte särskilt många närkamper. Inte heller kom man i fart och omställningarna och fantasin är som bortblåst.
Att det här laget slagit Rosengård är omöjligt att förstå med den här matchen på näthinnan.
Jag tror säkert att tjejerna ville vinna.
Det är knappast där det brister.
Men de kunde inte och någon plan för att ändra på det fanns inte.
Det bara tuffade på mot det oundvikliga slutet.
Under första halvlek vaskade United fram ett skott, nåja ... tåfjutt på mål.
Närmare än så var inte laget att näta.
Själv hoppades jag därför på ett, helst två byten i paus.
För med underläge 0–2 mot Sveriges bästa lag var matchbilden på något sätt tvungen att ändras.
Men icke.
Tränaren Viktor Eriksson höll fast vid sin elva.
Samma tjejer som skapat noll och inget fick fortsätta i ytterligare en halvtimme och såg det illa ut före vilan så blev det om möjligt ännu sämre i andra.
Jag vet att Viktor och United tror stenhårt på sin spelidé.
Vilket man som lag ska göra.
MEN ... ibland måste man ändå frångå det. Ibland behöver något göras. Inte minst som en signal till dem på planen att det här duger inte.
Men tyvärr togs inga initiativ för att spetsa offensiven och jag lider med exempelvis Hanna Glas som värmde och värmde och till slut fick tolv minuter på planen.
Själv tycker jag att United redan i halvtid skulle gjort ett försök att våga vända matchen.
Olivia Schough, mittbacken Vaila Barsley med sitt starka huvudspel och Mimmi Larsson hade varit intressant att se tillsammans där uppe.
Då hade kanske Linköping fått något att fundera över. Men som matchen utvecklade sig nu kunde de hur lätt som helst spela av andra halvan utan att någon gång utsättas för press.
Nu väntar allsvensk vila och EM-spel. Sedan blir det en lång höst innan Linköping eller Rosengård ropas ut som mästarinnor den 12 november.