Dagen innan AFC:s möte med Malmö FF snackade jag lite med redaktör Petersson på telefon.
Det blir 3–0, sa Petersson och jag höll med om att någon gång måste det lossna eftersom det sett bättre och bättre ut sedan Michael Jolley tog över laget.
Men att vändningen och islossningen skulle komma mot Sveriges bästa lag var kanske egentligen inget man såg komma.
Men det gjorde det.
Och som det gjorde dessutom.
AFC sköljde över ett passivt MFF med sylvassa omställningar och 3–0 i paus hade kunnat vara 5–0.
Lördagen den 19 augusti var en dag för nya hjältar att födas.
Hela AFC VILLE verkligen vinna.
Spelarna slet som galärslavar.
De sprang och sprang och sprang och första timmen var det suveräne Andrew Fox som sprang allra mest.
Han byttes ut då och jag förstår varför.
Engelsmannen var förmodligen helt färdig efter ett dagsverke som varje tränare måste älska.
En sån här dag ska förstås samtliga ha beröm.
Ingen föll ur ramen.
Ändå vill jag lyfta fram några killar extra.
Som mittbacken Alexander Michel.
Han var inget annat än briljant – både bakåt och framåt.
För den gode Michel kom både en och flera gånger forsande när AFC ställde om.
Synd att han inte fick bli målskytt, men det kommer säkert.
En annan hjälte är förstås Mohamed Buya Turay.
När han hittar rätt och inte löper offside är han enormt hal och oberäknelig.
Två vassa nickmål efter perfekta förarbeten av Daniel Björnquist och nämnde Fox tvingade MFF ner i brygga.
Ett läge skåningarna aldrig reste sig ur även om deras bollinnehav var enormt efter paus.
AFC är fortsatt jumbo i Allsvenskan men med tio omgångar kvar finns alla möjligheter att klättra upp på rätt sida om strecken.
Spelar Eskilstunalaget lika uppoffrande som mot AIK och nu Malmö blir det fler segrar.
För AFC är ett gäng där hjärtat sannerligen är med.
Vilket vi inte minst ska tacka tränaren Michael Jolley för.
Han har gjort ett jättejobb sedan han tog över i juni. Det är bra fart på träningarna och alla har köpt hans idéer som i mångt och mycket går ut på att jobba hårdare än motståndarna.
Vilket är en förutsättning för framgång och jag hoppas att hela laget njöt av segern under helgen.
Men från och med nu är det bara att glömma skrällen.
Tio matcher är kvar. Tio fighter där stenhårt arbete krävs. Klarar AFC att hålla fokus slutar det här bra.
Under lördagen spelade även Eskilstuna United. Det var omstart efter ett superlångt uppehåll sedan förlusten mot Linköping 29 juni.
Ett trendbrott var förstås nödvändigt borta mot Rosengård.
Det kom dock inte och nu är det bara att konstatera att årets allsvenska blir en repris av fjolårets.
Det vill säga att Linköping och Rosengård gör upp om guldet.
United får försöka hitta inspiration på annat sätt och kanske testa lite yngre tjejer med sikte på nästa säsong eftersom jag anar att det kan bli lite spelaromsättning i vinter då en ny tränare dessutom tar över.