Häromdagen berättade en kollega för mig att en hemsida som var populär för tio år sedan kommer att läggas ned.
Hemsidan hette Bilddagboken och fungerade som en dagbok med bilder som ens vänner på nätet hade tillgång till. Många tappade dock intresset för den här sidan när Facebook blev populärt och nu ska alltså sidan läggas ner.
Men chansen att ladda ner sina gamla bilder fanns fortfarande. Men det är kört för mig, tänkte jag, som inte har kunnat logga in på min profil sedan åtta år tillbaka då jag glömde bort mitt lösenord. Inte heller gick det att gå in och titta på bilderna från någon annans konto eftersom jag var listig nog att låsa profilen för alla som inte hade ett superhemligt lösenord, ett lösenord som såklart också blev bortglömt.
"Inga problem", sa min kollega. Efter att ha tipsat om att återställa min gamla mejladress som var kopplad till kontot, samt några till knapptryck, så var jag inne på sidan och kunde se mina bilder för första gången på åtta år.
Upplevelsen var både chockerande ("varför hade jag de där kläderna på mig?") och lite nostalgisk ("att färga håret svart var kanske inte alls en så dum idé...").
Men jag skulle absolut inte vilja vara utan de där bilderna. De berättar ju faktiskt exakt vad jag gjorde under de där två-tre åren av mitt liv.
Det fick mig att tänka till. Även om jag har en del vänner som är flitiga och gör fotoböcker av sina semestrar och samlar de bilder som har tagits under året i fotoalbum så måste jag erkänna att jag inte tillhör den skaran.
När mycket ändå samlas på Facebook och Instagram och allt vad det heter så har fotoalbumen fått spela ut sin roll, åtminstone för mig.
Men tänk den dagen då folk har tröttnat på de här sajterna också och man inte längre har kvar sitt lösenord?
Det är nog bäst att jag skaffar mig ett fotoalbum och börjar klistra in bilder nu direkt.