För Andreas Törnstrand är Eskilstuna fortfarande hemma, även om familjen flyttade härifrån redan i början av 80-talet. Efter ett antal skolår i Oxelösund följde han sedan med sin mamma norrut och bytte det sörmländska högstadiet mot ett i Jämtland.
‒Jag har fortfarande en stor del av släkten i Eskilstuna och ibland är jag där ett par gånger per år. Ibland dröjer det tyvärr lång tid mellan besöken.
Andreas tillhörde första generationen svenska innebandyspelare att bli proffs utomlands i slutet av 90-talet. Han hann under proffsåren med att spela för ett antal olika klubbar i Schweiz, och livet lekte.
Mellan spelsäsongerna åkte han hem till Sverige, träffade familj och vänner och vikarierade som personlig assistent. Och det var i samband med ett lyft på jobbet det smällde till i ryggen, en dag för knappt tio år sedan. Två svåra diskbråck i ländryggen satte abrupt punkt för såväl idrottskarriär som vidare arbete.
‒Där gick man och tyckte man var störst, bäst och vackrast, och så vände livet i 180 grader. Plötsligt satt jag invalidiserad och behövde hjälp med allt i min vardag. Det var så illa att jag behövde hjälp av mamma med att gå på dass och att sätta på mig strumporna.
En lång period av sjukskrivning, svåra smärtor och rehabilitering följde. Andreas som hade tänkt sig fyra-fem år till i Schweiz hade ingenting annat i livet att falla tillbaka på. Han vägrade inse att karriären var över, men att spela på starka tabletter funkade inte. Till slut återstod steloperation av ryggen. Men det krävdes ytterligare en operation, och ännu mer morfin och smärtstillande för att kunna leva med nervsmärtorna.
‒Ibland visste jag inte om det var natt eller dag, sommar eller vinter.
Skadan gav oundvikliga sideffekter. Ekonomin urholkades, och de tunga medicinerna gav biverkningar och beroende, samt en djup depression.
‒Jag var tablettmissbrukare under flera år. Den ökade medicineringen tappade sin verkan och till slut fick jag bara nog. Jag la upp all medicin på köksbordet, du vet som på "Du är vad du äter". Burkarna fyllde hela bordet, och jag bestämde mig för att nu fick det räcka. Jag sa nej till en tredje operation och drog sakta ned på medicineringen steg för steg, med målet att klara en normal vardag bara genom träning och ett så aktiv liv som möjligt.
Jämtlandsvintrarna är inga höjdare för den med metallskruvar i ryggen. Andreas behövde värme i kroppen och rehabilitering, och längtade efter en sandstrand, paraplydrinkar och sköna behandlingar utan att för den skull tvingas sitta för många timmar i en flygplansstol. Valet föll på Gran Canaria.
Och sakta men säkert började saker och ting falla på plats. Andreas trivdes, kroppen njöt, han knöt kontakter, hittade en skandinavisk friskvårdsskola och började vidareutbilda sig.
I dag är Andreas helt fri från mediciner, och även om han vissa dagar bara vill dra täcket över sig och hoppas på en smärtfri morgondag, så har han hittat en fungerande vardag och stortrivs med livet igen.
Numera är Puerto Rico på Gran Canaria hans hemadress och han arrangerar med sitt företag Welltours såväl hälso-, tränings- och sparesor som träningsläger. I dag är han utbildad inom fysträning, massage och rehab och kan hjälpa andra med svåra idrottsskador, eller med till exempel reumatism eller fibromyalgi. Han driver gym och spa på ett av stadens hotell, och han har byggt upp en egen skolverksamhet där han utbildar massörer, idrottsmassörer, massageterapeuter och spaterapeuter.
‒Våra kunder är allt från idrottslag till pensionärer med nyopererade höfter, och som skola kan vi som enda utbildare erbjuda säsongsarbete efter avslutad utbildning i skönt klimat.
Företaget fortsätter att växa. I dag har han fem svenska säsongsanställda, och behöver nyrekrytera. Planen är också att under kommande Sverigebesök åka runt på gymnasieskolor samt besöka pensionärsorganisationer och andra föreningar, för att berätta om företaget och vad de har att erbjuda.
‒Jag är jäkligt stolt över vad jag byggt upp här, och glad att jag nu kan hjälpa andra människor och får jobba i denna sköna och positiva miljö.
Är det något han lärt sig under åren så är det att se vilka som är riktiga och genuina vänner. Numera väljer han att enbart omge sig med människor som ger honom energi och inte bara tar den ifrån honom. Han berättar att han hade många ryggdunkare omkring sig under sin lysande idrottskarriär. Men de flesta försvann snabbt under ryggoperationer och svåra tider. Där fanns också människor som gärna berättade att han nog aldrig skulle kunna röra sig normalt igen efter olyckan, och som inte trodde att han skulle lyckas med planerna att flytta utomlands och starta företag.
Mamma är idolen.
‒Hon har alltid funnits där, stöttat och trott på mig när ingen annan gjorde det. Inget av det här hade varit möjligt utan henne och min styvfar. Kanske hade jag inte ens levt i dag utan dem. Jag är skyldig dem allt och lite till.
Andreas har inte riktigt känt sig redo att dela sin historia. Förrän nu. Eskilstuna-Kurirens intervju är den första han ställer upp på sedan olyckan.
‒Nu väljer jag att vara öppenhjärtig, för jag tror verkligen att min story kan hjälpa andra. Det har varit en tuff resa, och jag ska ärligt erkänna att jag var nere vid fotknölarna under en lång period.
Det är lätt att bli bitter när en sån här sak händer, konstaterar han utan omsvep.
‒Man måste få sörja och må skit, men det är om man lyckas ta sig upp från fotknölarna igen som räknas, och det har aldrig varit min grej att tycka synd om mig själv. Jag har valt att vända det som hände mig till något positivt. Man har alltid det valet.
‒Och, tillägger Andreas Törnstrand, jag tror stenhårt på att allt har en mening. Hade olyckan aldrig inträffat hade jag ju inte varit där jag är i livet i dag.