Ridsport, det är en elegant sport. Ungefär så måste min sambo ha tänkt när jag köpte min häst för några år sedan. Han såg nog de tv-sända tävlingar han någon gång zappat förbi framför sig – med stiliga ryttare i oantastligt vita ridbyxor och blankpolerade skinnstövlar, och graciösa hästar med knoppade manar och böljande svansar.
Vardagen med häst är något helt annat, åtminstonde på min hobbynivå. I början kunde sambon följa med till stallet utan större mankemang. Men han blev snabbt allt mer motvillig, och numera är det en stenhård förhandling som föregår de få gånger han gör mig sällskap. Han ser plågad ut och säger att det bara är smuts och bajs överallt.
Till viss del har han rätt. Gyttjiga hagar och leriga hästar hör till den inte fullt så glamorösa verkligheten, och arbetet runt omkring är många gånger tungt. Boxar ska mockas, torvbalar släpas, höpåsar packas och hagar hållas efter. Det är alltid någon gummistövel som läcker och inga vantar i världen hjälper mot stelfrusna fingrar, när vattnet frusit och en tvingas kånka vattenhinkar.
Ridsport är mer än pälsglans och välkrattade arenor. Klädd i varseldräkt och med ryktdamm i ögon, näsa och mun; då är känslan av elegans ganska långt borta. Men efter en mysig skogstur, något framsteg på ridbanan eller bara ljudet av hästar som rofyllt tuggar i sig kvällsmaten – då är det värt allt slit, alla sena kvällar och alla tusenlappar som bara fladdrar iväg.