"Jag är till största delen Jonas nu"

Allting började i december 2016 när 13-årige Måns Rydergren gick in i en hylla i badhuset av misstag och ett jättestort blåmärke uppstod på armen utan någon egentlig anledning. En koll med sjukvården visade på försämrade blodvärden och efter några veckor konstaterades ett underskott av blodplättar, de som gör att blodet koagulerar. I det läget verkade det som om Måns fått en form av blödarsjuka (ITP).

– Den här typen av blödarsjuka är inget man gör något åt, men ofta ger den med sig när unga personer växer upp, säger pappa Peter Rydergren.

Men eländet hade bara börjat.

Efter några veckor började blodvärdena att rasa och Måns blev riktigt dålig och då var det i princip bara två sjukdomar som kunde ha drabbat honom: leukemi eller svår aplastisk anemi. För att man ska förstå allvaret ligger värdet på blodplättar hos en frisk person mellan 300–400. Men Måns värde var mellan 3 och 4.

– Han hade i princip ingen motståndskraft alls och när blödningar uppstår inne i kroppen är det inte alls bra, säger Peter Rydergren.

Hur kändes det när du fick beskedet?

– Jag vet inte, för jag visste inte vad det var för sorts sjukdomar, säger Måns Rydergren.

I det här läget, i slutet av januari 2016, började man ta prov på benmärgen för att kolla vilken av de två sjukdomarna Måns drabbats av. Då sövs patienten ned och läkarna borrar hål i höftbenet och drar ut ett prov av benmärgsvätska och undersöker det.

När svaret kom att det inte var leukemi, utan aplastisk anemi var det förstås jobbigt vilket svaret än blivit.

– Av två onda ting blev vi ändå lättade att det inte var leukemi. Men behandlingen är likadan med cell-

gifter och byte av stamceller för att bli frisk, berättar Peter Rydergren.

I det här läget var Måns så illa däran att han inte var medveten om vad som hände runt omkring honom.

– Jag minns inte så mycket av den här tiden.

I början av februari åkte hela familjen pappa Peter, mamma Mia och bröderna Joel och Jonas, 23 år, till Uppsala för att undersöka om de kunde passa som donatorer av benmärg.

Tre passade inte alls, men storebror Jonas var perfekt. Han skulle passa utmärkt som donator.

– Att vi som föräldrar var ”odugliga” förstod vi eftersom vi bara är släkt till 50 procent. Av Joel och Jonas trodde vi mest på Jonas, för de är väldigt lika varandra i mycket och det stämde också. Han var helt kompatibel.

Det innebar att Jonas Rydergren skulle kunna donera sina stamceller, vilket inte är en helt enkel procedur. Då borrar läkarna sex hål i höftbenet och suger ur benmärksvätska, sedan filtreras den så att läkarna får fram stamcellerna som sedan kan överföras till brodern.

Under hela tiden låg Måns Rydergren isolerad i 25 dagar i en sal på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Innan dess hade han genomgått en veckas cellgiftsbehandling för att döda alla rester av den sjuka benmärg som fanns kvar i kroppen.

Därmed var Måns helt utan immunförsvar och total isolering var livsviktig.

Var du rädd då?

– Nja, jag visste ju inte vad som skulle hända, men jag litade på läkarna, säger han.

Fördelen han hade, jämfört med leukemipatienter som utsätts för samma behandling är att han var ung och vältränad. Kroppen hade ännu inte hunnit ta så mycket stryk av sjukdomen. Dessutom älskar han att träna och gärna ta ut sig rejält.

Vid operationstillfället låg sedan bröderna i salarna intill varandra. Jonas lämnade sin benmärg som sedan filtrerades och bars in till Måns som via två slangar i bröstkorgen fick de livgivande blodplättarna.

– Jag är till största delen min bror Jonas nu, skrattar Måns.

Hur mådde brorsan efter operationen?

– Han var väl lite chockad, han visste inte att de skulle göra sex hål i ryggen på honom. Donatorerna vet inte på förhand hur många hål de behöver borra för att få ut rätt mängd stamceller, berättar Måns Rydergren.

Efter operationen tog det cirka 20 dagar av oviss väntan innan man såg om stamcellerna började producera som de ska.

– Det var en jobbig tid och sedan tog det ytterligare några dagar innan han fick lämna isoleringen, säger Peter.

Måns kom hem i slutet av april 2017, med en hel del restriktioner. Han fick inte gå i skolan, gå in i en affär, träffa okända människor eller åka till badhuset. Infektionsrisken var alldeles för stor. Han fick ingen färdig mat. All mat var tvungen att vara nylagad, ingen sallad, inget fikabröd på bageri, där kan det finnas bakterier.

Peter Rydergren fortsätter att rabbla upp självklara saker för en frisk som sonen inte kunde göra. Det höll i sig till augusti 2017, innan man kunde börja släppa på noggrannheten en aning.

Nu har det gått drygt ett år sedan allt detta, Måns ser frisk ut och har tagit upp simträningen igen. Senast KSS var iväg till Karlstad och tävlade blev det flera nya personliga rekord.

Hur mår du i dag?

– Det känns hur bra som helst, jag har tagit massor av prover, men har inte fått några tecken på någon avstötningsprocess.

Måns åkte tre gånger i veckan till Uppsala till och med augusti 2018 och nu är man nere i en gång i månaden till Eskilstuna.

Erfarenheten av det hela har förstås satt djupa spår hos Måns som redan har bestämt sig för vad han vill jobba med när han blir stor.

– Jag ska bli läkare, det har jag bestämt mig för under den här tiden, säger han målmedvetet.