Barn. Dessa fantastiska små varelser.
Nu börjar mina visserligen bli rätt stora, men de har varit små en gång och som alla föräldrar vet gör små barn inte alltid rätt kopplingar. De har sin världsbild, lägger ihop ett och ett och får tre och ser inte något konstigt i det.
Vi föräldrar som sedan länge är bekanta med det faktum att ett plus ett är två kan dock finna oss själva i vissa plötsliga dilemman, när barnen gått runt och berättat för andra att den korrekta summan är tre.
Som när jag en gång drack en burkläsk när jag körde bil, och yngsta dottern fick för sig att det var en öl.
Och glatt berättade det för andra.
Eller som när familjen åkte taxi hem efter en kväll hos goda vänner, och barnen på något vis fick det till att det var en polisbil som körde hem oss.
Och glatt berättade det för andra.
Ingen skugga över barnen. De hade sina referensramar och utifrån vad de kände till om världen då föreföll ovanstående säkert rimligt. Och jag lyckades lösa de aningen pinsamma situationer som uppstod och rentvå mig.
Men det finns förstås en mindre rolig baksida här. För tänk om de hade talat sanning.
Tänk om det inte var "tre" de gick runt och sa till folk, utan "två". Om flickornas pappa faktiskt hade druckit bakom ratten, eller blivit hemkörd av polis efter en för blöt fest.
Och att han lyckades "lösa situationerna" och få de som hört historierna att skratta åt tokerierna i stället för att förfasas och göra orosanmälningar.
Vi behöver vara sunt källkritiska när vi lyssnar till små barns ibland hisnande historier. Men vi behöver lyssna till dem.
Noga.