Jordig rot blir en delikatess

En av de allra mest anonyma rotfrukterna av dem alla är svartroten. Den ligger där i en lätt bedagad och grusig plastpåse och liksom bara tigger om att få blott en aning uppmärksamhet. En fulare stackare får man leta efter. Men döm om gommens förvåning när denna långsmala, gråsvarta, trägrensliknande rotsak blivit av med dess murriga yttre och kokats lätt al dente i ett friskt citronvatten och serverats med rört vitlökssmör. Mums för njutningslystna själar!

Lika god är den i gratäng, rostad i ugn, lättkokt i vin och grädde eller marinerad ljummen i en senapsstinn vinägrett. Svamp, ost, vitlök, rökt skinka och citron är smaker som gör sig fint ihop med den lite söta, mjälla smaken som hamnar någonstans i grannlandet mellan kronärtskocka och sparris.

Svartrot har också blivit känd under smeknamnet fattigmanssparris, mycket beroende på att den kan användas på samma sätt som sparris, samtidigt som både smaken och formen påminner om varandra. Ibland kallas den också för sitt spanska namn scorzonera, vilket betyder just svart rot. På engelska heter den salsify, vilket kan vara bra att lägga på menyminnet för framtida restaurangbesök i utlandet.

Det är bara själva skalet som är svart, köttet är snarare gulvitt och väldigt känsligt för syre. Därför måste roten ned i citronvatten så fort den är skalad för att inte mörkna. Koka den sedan gärna i vatten med citron, mjölk och lite mjöl så behåller den sin fina benvita färg. Tio minuter, en kvart brukar vara lagom. Tuggmotstånd är ett måste, annars tappar den all inneboende charm.

Svartroten har sitt ursprung kring Medelhavet, där den fortfarande växer vilt. Den spreds redan på 1600-talet, men hittade inte till de svenska köksträdgårdarna förrän sisådär 200 år senare. Den är väldigt populär i Frankrike och Belgien, särskilt jämfört med hur lite som faktiskt säljs i våra trakter.

Svenska svartrötter hittar man framför allt på hösten och vintern. Välj släta, spänstiga och fasta exemplar och förvara dem i en plastpåse i kylen. Har du svartrötter i trädgården kan de överleva vintern i jorden.

Svartrötter innehåller ingen stärkelse och är därför kanonbra mat för diabetiker, speciellt med tanke på att rotpinnarna kryllar av fibrer. Dessutom är järnhalten förvånansvärt hög, så framför allt kvinnor gör klokt i att knapra lite svartrötter då och då.

Larvigt gott är det också - sa jag det?