Det var många prominenta personer på plats i lokalen för att lyssna på Eskilstunasonen som var med och frälste ett helt land den heta sommaren för snart 25 år sedan. I publiken fanns Kennets föräldrar, mamma Marianne och pappa Bernt.
Och ingen lär ha fortsatt helgen besviken. Det blev en rolig och intressant stund, ledd på ett föredömligt sätt av den tidigare radioprofilen Tord Juszczak, med välkända och mindre kända händelser från Kennets karriär.
Han berättade bland annat hur han, efter att ha lämnat moderklubben Tunafors i tonåren, fick kämpa sig in i IFK Eskilstunas pojk-, junior-, B- och A-lag efter att allt startade på Skogsängens IP med Tunafors SK.
– Jag var inte självklar någonstans, säger Kennet.
Han poängterade vikten av bra sparring och bra ledare vilket han fått som en stark grund.
Kennet mindes JSM-framgången med IFK Eskilstuna där Malmö FF, med killar som Jonas Thern och Stefan Schwarz i laget, besegrades i semin och därefter den sammanlagda vinsten över Brommapojkarna i de två finalmatcherna.
Dagen innan han fyllde 18 blev det debut i IFK:s A-lag i Sveriges dåvarande andradivision. Många ryckte i den målfarlige anfallaren och 1988 ville klubbar som Djurgården, AIK, Örebro och Norrköping värva honom.
– Sen ringde Thomas Wernerson från IFK Göteborg. Då var det inte mycket att tveka på. Jag bockade med telefonen i handen, satte mig på tåget och åkte ner. Sedan var det klart, berättar Kennet.
Samtidigt som Andersson kom till Blåvitt värvades även Thomas Ravelli och Pontus Kåmark. Laget slutade "bara" i mitten av tabellen.
– Sjua då var bra mycket sämre än elva som Göteborg kom i år.
1990 skulle vändningen komma men premiären blev en mardröm. Norrköping vann med 6–0 och Tomas Brolin gjorde tre mål.
– Jag och Pontus Kåmark satt i omklädningsrummet och chockskrattade och undrade vad som hände.
1990 blev det landslagdebut mot Förenade Arabemiraten. Kennet var egentligen inte uttagen och har en annan anfallare att tacka både för det och flytten till västkusten.
– IFK Göteborg ville egentligen ha Hasse Eklund (stor profil i Öster då) men han var skadad och då tog de mig i stället. Det var samma sak med landslaget. Hasse blev skadad och jag, som inte var uttagen från början, fick följa med.
– Jag har tackat honom ...
Första klubben utomlands blev belgiska Mechelen där kompisen Klas Ingesson fanns då Andersson lämnade Blåvitt 1991.
– Mitt absolut största mål sen jag var liten pojke var att bli proffs. Men det gemytliga i IFK Eskilstuna och IFK Göteborg fanns inte. Jag visste inte hur man skulle vara proffs. Det var tufft helt klart, säger Kennet som bodde ensam i ett stort hus.
– En ungkarl som knappt kunde ta hand om sig själv.
1992 vässade han armbågarna och tog tag i situationen. Det började gå bra men klubben fick en ny ledning. Kennet hamnade i kylan och fick träna med juniorerna.
EM hemma i Sverige det året blev den stora höjdpunkten och Blågult nådde semi.
1993 lånades han ut till IFK Norrköping på ett halvårs artistkontrakt.
– Jag valde inte mellan några lag, Det var det enda som låg på bordet.
Därefter blev det nytt utlån, till franska Lille.
Men landslaget var inte högaktuellt då.
– I kvalet till VM 94 spelade jag bara sex minuter sammanlagt.
Men tack var en snäll tränare i Lille fick Kennet följa med på den blågula turnén till Mexiko och USA. Där gjorde han bra ifrån sig men det var inte många som trodde att han skulle komma med till VM.
Det gjorde han även om det blev bänken i premiären.
– Biljetten till VM var en bonus. Med Brolin och (Martin) Dahlin där framme trodde jag ändå att jag skulle ta plats. Då måste man vara lite tjockskallig, säger Kennet och skrattar.
Men Andersson fick spela.
Förbundskaptenen Tommy Svensson undrade om Brolin kunde tänka sig att lira yttermittfältare. "Nej", sa Brolin. Men när Roland Nilsson sa att "du kan spela hur du vill, jag tar hand om kanten" blev det så. Sedan kom Brolin med i världslaget.
Kennet gjorde en strålande turnering och blev svensk skyttekung med sina fem mål. "Alla" minns åtminstone läckerbiten mot Brasilien och den osannolika nicken mot Rumänien.
Kennet berättade om den magiska känslan under hela turneringen, hur luften gick ur honom när slutsignalen gick i bronsmatchen mot Bulgarien och känslorna vid hemkomsten då han tog emot hyllningar i Stockholm, Göteborg och senare Eskilstuna.
Men också att ingen visste att han mittemellan matcherna mot Ryssland och Brasilien träffade franska Caens president och läkare som tagit sig till Detroit. Efter bland annat "glasspinnen" i munnen blev han klar för klubben.
– Egentligen kanske det var lite oproffsigt men för mig var det väldigt skönt. Att jag skulle tillbaka till Mechelen var den mörkaste tanken.
Han åkte ur serien med Caen och gick till italienska Bari.
– Jättehäftigt att få spela i Serie A som då var världens bästa liga, säger Kennet som gjorde tolv mål men laget åkte ur.
Då gick han till nykomlingen Bologna där det blev fyra år sammanlagt.
Under den vevan tackade Kennet nej till Juventus och Parma.
– Många förstår det men min son (Liam) fattar inte hur jag kunde tacka nej till Juventus.
Men när Sven-Göran "Svennis" Eriksson ringde från Lazio blev det en övergång.
– Det var ingen varm och skön känsla som i Bologna där jag hade en betydande roll.
Därför flyttade Kennet "hem" till Bologna igen. Tanken var att karriären skulle avslutas där men klubben förändrades.
– Kanske kunde det äntligen bli England då.
"Bara inte Grekland eller Turkiet", sa hustrun Marie.
"Nej", sa Kennet.
Sedan tog det bara några dagar så hörde Fenerbache av sig.
– Det var ett fantastiskt ekonomiskt avtal. Men jag svarade att vi kanske kan ha samma avtal på två år i stället för tre som de föreslog. Det var mitt sätt att tacka nej. De återkom och sa "ja, vi kör på det". De sa kom ner ... vi satt på våra fördomar det är bara att erkänna. När vi kom till tullen bjöd oss på te redan där. Vi hörde ett mullrande utanför ... "de väntar på er mister Andersson".
När paret klev ut genom grindarna var det ett myller av människor.
– I pressen var jag redan klar och det var ett enormt mottagande. Jag sa till Marie "håll hårt i min hand", det tog två sekunder så var hon borta och sedan lyfte en kille upp mig.
Kennet gled över folks armar och vara redan en kung av Istanbul.
– Jag åkte dit för pengarnas skull, det är inget snack om det. Men det var otroliga människor där så jag är glad att vi tog det beslutet. De blev många nya vänner och upplevelser.
Efter två år i Turkiet, där han blev mästare precis som på nittiotalet i Göteborg, hade Kennet gjort sitt på den stora scenen. Redan 2000 var den blågula eran över.
Ett kortare gästspel blev det i Gårda BK 2005.
83 landskamper och 31 mål är det fina facit för Kennet i landslaget.
I klubblagssammanhang gjorde han 163 mål på 488 matcher som senior.
51-årige Kennet bor nu med sin familj i Västra Frölunda i Göteborg. Under de senaste tio åren har han varit med som tränare och ledare för sin dotter Stellas lag. Nu är han huvudtränare för Älvsborgs damlag, där Stella spelar, i division tre och styrelseledamot i IFK Göteborg.
Tre SM-guld som friidrottsveteran finns med på meritlistan liksom tränarutbildning och framgångar i tv-programmet Mästarnas mästare.
Han hade även tagit ut sitt drömlag med tidigare lagkompisar. Där fanns bland andra Klas Ingesson, Roberto Baggio, Tommy Holmgren, Lei Clijsters, Siniša Mihajlović och Michel Preud'homme med.
Ja ... det skulle kunna skrivas betydligt mer än så här förstås.
– Vi bokade Kennet ett år innan. Det är riktigt stort att han är här, säger Lennart Lindh som är president för Klubb 13 som i samarbete med IFK Eskilstuna ordnade träffen.
Efter applåder överraskades Kennet med att bli hedersmedlem i IFK Eskilstuna. Förutom en tavla som förkunnade det fick han en flaska vin, ytterligare en tavla med alla klubbar han spelat i och en bok av Juszczak.
– Det är starkt och bra att ni håller i gång det här, sa Kennet när han tackade för visat intresse och gåvor.
– När jag klev ur bilen här utanför var det massor av känslor som kom till en. Det är en ära att vara här.
När Kennet sedan fick dra vinsterna i lotteriet, innan kommundirektören Pär Eriksson tog över snacket och bilder skulle tas med bland andra tränarprofilen Bengt Persson, blev mamma Marianne en av de lyckliga vinnarna till en femhundring ...