Ni har väl inte missat att den ljuvliga brittiska feelgood-serien "Barnmorskan i East End" har kommit tillbaka i SVT? I Sverige sänds nu säsong 5, och serien är sjukt populär. Under den gångna veckan var "Barnmorskan i East End" det enda fiction-programmet över huvud taget som kom in på tablå-tv:s 10-i-topplista med nästan 800 000 tittare.
Serien handlar om en grupp barnmorskor under 1950- och 1960-talen knutna till ett kloster i stadsdelen Poplar i London. Den lyckas - utöver att vara spännande, underhållande och romantisk - även bolla med en rad djupt mänskliga frågor. Självklart sådana som kretsar kring födelse och död, men också religiösa spörsmål, åldrande, kvinnofrågor, hbt-frågor, rasism och alkoholism tas upp och vävs skickligt in i handlingen.
Vissa avsnitt är rejält sorgliga, men man lämnar aldrig tittaren i sticket med obesvarade frågor. Minsta provtagning i jakt på bakterier följs upp med labbresultat, liksom varje graviditet och personligt dilemma.
Det bästa med serien är det kvinnliga perspektivet och hur man får följa barnmorskorna, nunnorna och deras patienter över tid, hänga med i utvecklingen av sådant som hygien, teknik, socialtjänst, utbildningssystem och framför allt sociala normer, och det i en miljö långt från den brittiska överklassen.
Invånarna i Nonnatus-klostret utgör ett matriarkat i ett patriarkaliskt samhälle. Barnmorskornas tillvaro är inte avhängig några män - såvida de inte vill. De har alla ett yrke vilket skänker dem status och självständighet. Nunnorna lyder förvisso under sin religiösa kallelse och klostrets ritualer, men det gör dem delvis immuna mot sociala intriger och fördomar. Säsong 6 är inspelad och visad i Storbritannien under våren. Så det finns mera att vänta.