"Nu får ni faktiskt sluta flyga och det med det samma! Den meningen gillade ni inte. Oj, vad arga ni blev. Oj, vad många invändningar ni genast kom med. Men oj, vad ni innerst inne känner att ni nog borde göra det. Borde sluta flyga i stort sett helt och hållet."
Expressens krönikör Cecilia Hagen var inte nådig när hon nu i veckan läxade upp vårt ständigt kuskande i luftrummet. Själv håller hon sig sedan många år nere på backen av pur flygrädsla. Och känner att omgivningen blir alltmer irriterad över hennes ständiga tjat om flygstopp. Och det är ju verkligen inte särskilt kul när någon envisas med att traska runt på ens ömmaste tår. Vi vet ju mycket väl vad vi håller på att ställa till med. Men vår förmåga att förtränga alla de obehagligheter som ett upphettat klot för med sig är väl utvecklad. Istället för att oroa oss över den varmaste Brittsommaren på 144 år njuter vi i fulla drag.
Vi vill helt enkelt roa oss så länge det varar, bära eller brista, och låter därmed reptilhjärnan sniffa upp ett riktigt billigt flyg till något trevligt ställe trots att vi vet att det förmodligen åt skogen bär.
Väl på plats visar det sig att alla andra tänkt precis samma tanke, det är numera tämligen fullsmockat där lågprisflygen landar, man får vara inställd på att trängas med en massa andra som suttit av några timmar i plåtrör för att kolla in sevärdheter i Berlin och Paris, Lissabon och Budapest. Eller för all del i Stockholm.
För varken hot eller hut går hem. Domedagsbasunerna lystrar vi dåligt till, det är dövörat som gäller och förnuftet är på semester. Lockelsen i att byta miljö övervinner allt och förmodligen är det är dags att hitta nya argument för att minska på flaxandet. Lustfyllda sådana som gör att vi längtar efter något annat än att trängas på Arlanda och Skavsta.
För handen på hjärtat: Finns det något tristare än en flygplats? All denna väntan? De långsamma köerna igenom säkerhetskontrollen? Stuvandet av jackor och väskor i de gråa plastbackarna? Ny kö vid gaten och så, när man äntligen är på väg in i planet, totalstopp och folkstockning i den där kanalen som visst kallas ombordstignigsbrygga. Själlöst så det förslår. Och tråkigt så klockorna stannar.
Jo, jag vet att tid är pengar och att flyget är snabbare, billigare och förmodligen även säkrare, utom för miljön då, än tåget.
Men, herregud, så enkelt, bekvämt och njutbart att kliva på SJ i Eskilstuna i ottan, glo ut på den skånska myllan, tuffa ned genom Danmark, ta ett smörrebröd och "den lille" på färjan mellan Rödby och Puttgarden, pigga upp sig med en currywurst och en pilsner på snabbtåget genom Tyskland och redan samma kväll landa i Strasbourg! För att dagen efter klippa hela Frankrike, inklusive ett baguette-stop i Paris, på väg mot nattåget från spanska gränsen till Portugal. Tre dagar tog trippen till Lissabon i september, men så mycket dyrare än en flygbiljett blev det inte, övernattningarna till trots.
Kruxet är förstås tiden, men kanske går det att vänja sig av med weekend-kuskandet och i stället tillåta sig uppleva något mer än insidan på ett flygplan. Och så, för transparensens skull: tog SAS-skjutsen hem.