När knappt halva andra halvleken spelats kvitterade Önnered till 17–17.
Då var det nästan så att ångesten gick att ta på.
Skulle Guif åka på sjunde raka förlusten?
Nej, nu fick det vara nog.
Tyckte supermålvakten Adam Krantz – och de tre musketörerna.
För när det var som mest nervöst på läktarna uppträdde spelarna som kyligast.
Krantz som slog till med räddningsprocenten 56 gjorde en av sina absolut bästa matcher hittills i Guifdressen.
Dessutom började Daniel Ekman, Robin Andersson Dickfors och Emil Andersson på allvar bära sitt lag.
Precis som de förväntas göra men inte riktigt mäktat med hittills under hösten.
Men nu var trio med speed tillbaka och då blev det åka av.
Och nu kan det bara bära åt ett håll för Guif.
Uppåt – för nog är laget lite för bra för att slåss nere i bottenträsket.
Tycker åtminstone jag.
Efter sex förluster och lika många bedrövelser bröts på söndagskvällen förbannelsen.
Ska inte påstå att mötet med Önnered går till historien som det mest välspelade.
Däremot tror jag det var en av de skönaste segrarna för spelarna på mycket, mycket länge.
Guif är i mångt och mycket beroende av trion storebror Ekman, Andersson Dickfors och Andersson.
Det har dock inte kuggat i för herrarna hittills.
Mycket kanske för att Robin fått kämpa sig tillbaka efter ryggoperationen tidigare i höst.
Att 30-åringen inte riktigt varit redo förrän de senaste veckorna har hämmat hans lekkompisar på nio meter.
Daniel Ekman har sett vilsen ut och Emil har inte alls fått till det när han stegar i sidled och skjuter sitt extremt luriga skott.
Men nu stämde det för alla tre och då kom poängen också.
På onsdag väntar ny hemmamatch. Mot AIK ska det förstås bli två nya pinnar – men det är inte värt att ta ut något i förskott.
Damerna i Guif lirade timmarna innan herrarna.
Det blev kryss och tappad serieledning men knappast något att sörja över.
Damlaget lär säkerligen vara med i toppen hela säsongen.
Laget är riktigt starkt och att Mia Lagumdzija kommit in i truppen betyder hur mycket som helst.
Detta plus en ständigt målgörande Josefin Johansson och Jessica Dickfors som är åter i gammalt gott slag kan det bära väldigt långt.
Kanske ända upp i högsta serien till våren ...
Till sist 1: Det blir Bromma Boys som AFC får ta sig an i kvalet.
Ingen lätt motståndare.
Men inte heller oöverkomlig.
Med tanke på Eskilstunagängets förmåga att hålla tätt bakåt så drar jag till med en gissning.
AFC vinner med 1–0 hemma mot BP den 22 november och sedan fixar laget avancemang genom favoritresultatet 0–0 borta.
Till sist 2: Stort, stort grattis till AIK – och Sebastian Larsson.
Att Solnaklubben blir svenska mästare känns hur rätt som helst.
Dessutom är det riktigt kul att Eskilstunakillen Sebastian kommer hem efter massor av år i England och direkt får vinna en titel.
Det är Larsson sannerligen värd.