Skrev efter AFC:s förra hemmamatch att laget skänkte bort två poäng mot Varberg (2–2).
Hade därför stort hopp att Eskilstunakillarna lärt av den läxan.
Men icke.
Historien upprepade sig mot Gefle på torsdagskvällen.
Trepoängaren hade i princip räknats in. Klockan hade tickat mer än en minut längre än de fyra tillagda minuterna. Då kom kallduschen som var minst sagt isande trots sommarvärmen.
Och typiskt nog var det planens gigant, Wellyson, som blev syndabock.
Han fick bollen på handen i straffområdet.
Straffen var solklar och med matchens sista spark kom 1–1.
Vilket betydde att ytterligare två pinnar seglade iväg helt i onödan.
AFC hade sin bästa spelare så här långt i Superettan borta på landslagsuppdrag.
Det märktes.
Ibrahim Blati Toure är grymt viktig för det här laget.
Både som bollvinnare och öppnare av ytor.
Nu klarade sig visserligen AFC ganska hyggligt ändå till en början.
Laget skapade en del före paus, men avsluten var oftast alldeles för klena.
Efter paus fortsatte hemmakillarna jaga mål.
Med halvtimmen kvar kom också helt rättvist 1–0. Detta sedan Kermit Erasmus visat hur vass han kan vara.
Efter fullträffen hände dock något.
AFC sjönk tillbaka i planen.
Det hårda jobbet avtog hos vissa. Samtidigt som andra slet som galärslavar för att hålla gästerna borta från farligheter.
Det såg ut att lyckas.
Tills Wellyson hade oturen att få bollen på handen. Att det var just han känns dessutom extra surt. För om vissa i laget till synes inte jobbade livet ur sig slet Wellyson så svetten sprutade och krampen smärtade mest hela tiden i slutskedet.
Brassen är grymt duktig och jag hoppas han snabbt skakar av sig eländet som betydde tappade pinnar.
På måndag har AFC hemmamatch igen.
Då väntar Norrby och förhoppningsvis är det slut på givmildheten.
Dessutom ser jag gärna att Gustav Jarl får mer speltid.
Hans pigga inhopp sista kvarten var kul att se. Det finns definitivt mycket att plocka ur den skadeförföljde 22-åringen, som fyller 23 samma dag som nästa AFC-match på Tunavallen.
Till sist 1: VM-spelarna med Eskilstunastjärnan Sebastian Larsson i spetsen blev rörda till tårar när de härom kvällen fick klart för sig att de utsatts för årets kupp.
Fotbollslåten signerad Pidde P premiärspelades för landslagskillarna och Larsson och kompani såg minst sagt tagna och häpna ut när de fick klart för sig att deras barn är med i låten.
Måste säga att "Vi ska skicka våra grymma pappor till Moskva" sitter som en smäck. Den fastnar så där underbart som bara en riktigt vass sommarhit gör.
Den här låten lär spelas hur mycket som helst de närmaste månaderna.
Och efter barnens grymma insats tror jag inte papporna vågar vara sämre.
De lär komma hem från Ryssland med succé i bagaget.
Till sist 2: Den gamle Guifplågaren Lars-Möller Madsen är för resten domare i videon till VM-stjärnornas barns hyllningslåt.
Bara det är ju hur stort som helst.