Jag har vaga minnen från när bröderna Herrey steppade omkring med sina gyllene skor, ungefär lika fragmentariska bilder av när Kicki Danielsson hade bra vibrationer. Det var först 1986, några veckor innan min sjuårsdag som jag inkasserade det första urskiljningsbara minnet från Melodifestivalen.
Jag frågade gråtande mina föräldrar om det var det var det här de kallade kärlek när pudelhjältarna i Style snuvades på segern av Lasse Holm och Monica Törnell. Tre år senare rullade nya tårar längs mina kinder när Orup och Glenmark föll i en upp över öronen rafflande strid mot balladkungen Tommy Nilsson.
Därifrån har mycket vatten hunnit rinna under Mellobroarna och jag tillhörde länge skaran som skydde begivenheten som pesten. Ni vet de på sociala medier som låter omgivningen tydligt få veta att de minsann "INTE TITTAR PÅ SKITEN!".
Men i takt med att jag har insett att det mer än någonting annat är en underhållningstävling har mitt förhållande till Mellon blivit allt mer trivsamt. Så pass trivsamt att jag för en dryg vecka sedan gjorde chockdebut i den Mellotävling min svärmor basar över.
Nattning av barn gjorde förvisso att jag missade de två första numren, men jag var tack och lov redo när Edward Blom greppade jättegaffeln och vaggade loss tillsammans med en dansant jätteost och lite andra rytmiska livsmedel.
Melodifestivalen är ett glittrande hysteriskt spektakel, med musikinslag, som man inte bör ta på för stort allvar. Det måste man förstå för att kunna ge sig hän. Om man inte kan, eller vill, förstå det bör man undvika att följa jippot – för sin egen mentala hälsas skull. Att spy ur sig Mellohat på sociala medier (eller än värre framför sina barn) generar definitivt inte i några bra vibrationer.
Hur min Mellotävlingsdebut var? Som en dröm, för att citera Östen Warnebring.
[youtube id="egGTA2yU0RU"]