Ibland är det svårt att tro att det är sant.
Lilla Eskilstuna gör det igen.
Och för att inte tala om fotbolls-VM där Sverige varit ”trea i världen” i mångas ögon sedan 1994. Under juni/juli lyckades blågult igen. Lilla Sverige. Dock blev det ”bara” en femteplats i världen men på något sätt visade de precis som Gunde att ingenting är omöjligt.
Det starkaste minnet från VM-turneringen är ändå när hela landslaget stöttade Jimmy Durmaz efter allt hat han fick utstå efter Tysklandsmatchen. Hur fasen tänkte de som skickade all dynga på en enskild person? Självmordsbombare? Va! Ja, jag skulle gärna vilja kolla in i den hjärnan som skickade den kommentaren.
Som ni förstår har det blivit mycket lokalt fotbollssnack under året och det är speciellt en person som jag pratat lite mer med än andra. Förståeligt med tanke på hur det har gått. Jag måste säga det för det är sällan jag mött en sådan konsekvent person som Nemanja. Jag pratar givetvis om AFC:s succétränare Nemanja Miljanovic.
Är han sjuk, svarar han.
Minuter innan träning, svarar han.
Och så vidare.
Han svarar alltid. Max två signaler.
Till och med den morgonen efter bragdmatchen på Grimsta. Han svarade på två men för första gången i år avbröt han mig.
"Kan du ringa upp igen om fem minuter."
Men han svarade – det kallar jag konsekvent. Vi får hoppas att det blir samma visa även nästa år när laget gör sitt andra försök i Allsvenskan.
Och när vi är inne på något konsekvent, så hoppas jag verkligen att det blir detsamma på Eskilstuna United tränarbänk 2019. Klubben behöver arbetsro efter det tunga året 2018 där skador och bottennapp var återkommande. Vi får bara hoppas att Loreta Kullashi står för sin bästa säsong hittills i karriären och den nigerianska landslagsspelaren Ayinde Halimatu är ett fynd som alla andra klubbar gått miste om.