När det här skrivs borde jag egentligen ligga i min säng. Det är sent på kvällen, kanske kan man rentav kalla det natt, och precis som vanligt har jag skjutit upp skrivandet av den månatliga krönikan till sista stund. Jag brukar försöka intala mig att det beror på att jag jobbar bäst under press men snarare är det nog så att min lathet och brist på självdisciplin driver mig till att skjuta upp saker tills de inte går att skjuta upp längre. Varför göra det i dag som du lika gärna kan göra imorgon liksom?
Varje gång jag skickar in en sån här krönika lovar jag mig själv att vara ute i god tid nästa gång så att jag slipper sitta och panikskriva för att hinna få ihop något innan deadline, och varje gång skiter det sig lik förbannat. Det är som att jag behöver den där kniven mot strupen för att kunna prestera. Oftast finns det ändå något slags embryo till en text uppe i huvudet när jag slår mig ner vid tangentbordet. Men inte ikväll.
Jag kollar igenom kvällstidningarnas nöjes- och kultursidor för att försöka hitta uppslag. Börjar skriva något om att mellospektaklet är över och att löpsedlarna nu istället kommer att fyllas med rubriker om troschocker och romansrykten från Let’s dance. Kanske kan jag knyta ihop det med min personliga skräck för dansgolvet? Jag ger upp innan jag hunnit avsluta första meningen. Istället sätter jag på Henrik Berggrens fantastiska solodebut på Spotify. Den kunde man kanske skriva nåt om? Men det har ju alla andra redan gjort.
Efter att ha ägnat en lång stund åt att stirra på en skugga i taket som liknar en robothare med jättepenis, bestämmer jag mig för att skriva om de nationella proven i svenska som landets niondeklassare ska genomföra imorgon. Jag skriver nästan två hela stycken och lyckas få till en fyndig formulering om hur jobbigt det måste vara att tvingas spendera tre timmar med en massa svettiga tonåringar och under press försöka skriva en uppsats som sen ska bedömas av nån trött och tjurig gammal lärare med krossade illusioner vars enda meningsfulla stunder på jobbet är när hen med matta steg tar sig fram till kaffeapparaten på personalrummet. Sen tar det stopp igen.
Jag suckar djupt. Kanske är det lika bra att skita i det här? Sova på saken och försöka få ihop något på lunchrasten imorgon istället. Har man skrivkramp så har man! Efter att ha googlat lite snabbt så konstaterar jag dock att skrivkramp egentligen inte är det rätta ordet. Det jag har drabbats är snarare det som kallas tillfällig skrivblockering. Som om det skulle spela någon roll vad det heter? Nu ger jag upp!
Avslutningsvis vill jag bara skicka en lyckönskning till alla er nior som ska skriva det där provet imorgon. Hoppas att ni inte drabbas av varken kramp eller blockering och om ni gör det så är det inte hela världen. Det löser sig alltid ändå på nåt sätt.