Normalt kan jag tycka träningsmatcher oavsett idrott känns ganska ljumma.
Men det var innan Eskilstunapubliken fick chansen att ta emot handbollslandslaget och "The King".
Vilket drag!
Jösses, vilket mäktigt tryck i 60 minuter i en match som inte betydde ett skvatt.
Mer än möjligen äran.
Som Eskilstunabo går det inte att vara annat än stolt och självklart bör stan och Guif få vara med och arrangera fler tillställningar med Kristján Andréssons landslag.
Handbollförbundet hade inför landskampen i Stiga Sports Arena marknadsfört det hela som kungens återkomst.
Helt rätt.
För är någon regent när det handlar om idrott i Eskilstuna är det förstås Zacke.
Trodde nästan taket skulle blåsa bort när nummer 32 presenterades.
Det satt dock kvar så det betyder väl att bygget är gediget.
Möjligen förutom det stenhårda golvet.
Men det kanske blir bytt snart ...
27-årige Zacke slog igenom som 17-åring i Guif under slutspelet 2008.
Sedan förgyllde han handbollen i ligan fram till 2013.
Efter att ha sett torsdagens match önskar jag bara en sak.
Kom tillbaka snart, Zacke!
Du fattas oss.
Det får inte dröja fyra år innan du drar på dig Guiftröjan igen. För hur häftigt vore det inte om klubbens alla sponsorer gick samman och köpte hem bolltrollaren så snart som möjligt.
Nåväl, den som väntade på Zackes show behövde inte vänta länge.
Han smällde in fyra mål i första halvlek och stod dessutom för ett gäng sköna assister.
Som när han två gånger om hittade förre lagkompisen Daniel Pettersson efter paus.
Eller kronprinsen som speakern i arenan påpassligt döpte "DP" till.
DP gjorde för övrigt en sensationellt bra landskamp.
Det var som sagt träningsmatch.
Ändå blev det aldrig tråkigt.
En hel del tack vare den magiska publiken förstås.
Men även för att vi även bjöds på en hel del godis.
Som när den gamle Guifplågaren Mikael Aggefors byttes in i målet i andra halvlek. Han var precis så där galet bra som han allt som oftast var när Eskilstunalaget mötte Alingsås i diverse slutspelsmatcher för några år sedan.
Ibland undrar man faktiskt om karlen har magneter i armarna som drar åt sig bollen.
Förbundskapten Kristján Andrésson håller på och bygger något riktigt stort känns det som.
Redan i januari blev det EM-silver och fortsätter det så här i några år till skulle i alla fall inte jag bli förvånad om ett OS-guld bärgas 2020.
Jag tycker Andrésson har plockat in många sköna lirare i sitt lag.
En är Linus Arnesson som jag alltid gillat skarpt.
Satt i andra halvlek och verkligen hoppades att han skulle få chansen att göra sitt patenterade jämfotahopp med efterföljande skott.
Det kom aldrig, men väl en avstämd stänkare i krysset så nätet i målet nästan gick sönder.
En annan skön profil är Max Darj.
Som förutom defensiva kvaliteter även fick visa hur bra han är framåt.
Ja, det svenska landslaget är urkul att se på.
Till och med när det inte gäller något ...