Det ska han ha all credit för.
Han har lett sitt lag från Elitettan till toppen av Allsvenskan.
United har hamnat på kartan och fått beröm både här och där.
På söndag spelar dessutom laget sitt livs viktigaste match i klubbens korta historia.
En match som kan bädda för ett efterlängtat lagguld till Eskilstuna.
Som grädde på moset fick klubben också med fyra tjejer i landslaget i går.
Allt borde så klart vara uppåt.
Allt borde handla om glädje.
Men icke ...
Vad händer då?
Ja, vad i hela världen händer då ...?
Själv satt jag ett bra tag och funderade när jag vid 21-tiden i går såg att Uniteds tränare ska lämna klubben om två veckor.
Trodde först inte mina ögon.
Hur kan man ha så dålig tajming?
För mig är det fullständigt obegripligt.
Viktor Eriksson har alla möjligheter att bli vald till årets tränare på fotbollsgalan i november.
Det troliga är att han får det priset.
Vi satt dessutom på redaktionen i går eftermiddag och spekulerade i var han så småningom kan tänkas hamna i karriären.
För att han är en duktig tränare är det inget snack om.
Då trodde de flesta att han kanske stannar en säsong till i Eskilstuna även om en klubb som Rosengård säkert är sugen på 30-åringen.
Personligen blir jag nu inte heller förvånad om han nästa år återfinns i Skåne tillsammans med Gaelle Enganamouit.
Att han gjort klart med skåningarna.
Men det är bara vad jag tror.
Och betyder inget nu.
Nej, i stället handlar det om United och möjligheten till ett historiskt guld.
I mina ögon finns förstås chansen kvar.
Men möjligheterna har minskat.
För hur ska tränaren som bestämt sig för att dra vidare kunna motivera tjejerna som är kvar till stordåd?
Går förstås inte.
Frågan är därför om Eriksson ska leda klubben de matcher som återstår.
Jag tycker inte det.
Åtminstone inte så länge han inte ens meddelar vad han ska göra nästa säsong. Eller varför han fått för sig att sluta.
Därför borde Eriksson redan nu ta steget fullt ut och avgå direkt och låta någon annan leda laget i de två superviktiga fighter som återstår.
Det är ärligast och schystast mot spelarna, publiken och sponsorerna som förstås undrar vad som pågår.
Jag har jobbat som sportjournalist i 30 år. Men har nog aldrig varit med om maken.
Allt har verkat positivt kring United. Fina välgörenhetsengagemang har avlöst varandra. Publiken älskar klubben. Då händer det här.
Jag fattar allvarligt talat inget.
Mer än att jag hoppas att guldet inte flög iväg i höstvinden.