På grund av den stora hotbilden som finns mot Max Svensson träffas vi digitalt. I dag lever han med skyddat identitet och har gjort det sedan några år tillbaka.
Vi kan inte träffas. Max, som han nu kallar sig, behöver ständigt hålla sig gömd. I hela sitt liv har han levt med mörker, våld och droger ständigt närvarande. Större delen av uppväxten tillbringade han på institutioner, samtidigt som hans namn spreds som en löpeld i den undre världen.
Vändningen kom när han bestämde sig för att vittna mot en av Eskilstunas högst uppsatta narkotikaleverantörer.
I dag lever han med skyddad identitet. Max Svensson heter egentligen något annat.
Nu släpper han en bok om sitt liv i Eskilstuna. Där skildrar han hur den undre världen verkligen fungerar. Men berättar också om hur han tog sig ur den.
Max Svenssons växte upp i Eskilstuna. Med missbrukande föräldrar var det ett liv in i kriminalitet som lockade – redan som tioåring.
– Så länge jag kan minnas, redan från tidig ålder, har jag bara gjort massa skit. All kriminalitet ökade också i grad ju äldre jag blev. När jag skulle fylla elva år blev jag gripen i en stulen bil tillsammans med äldre killar från mitt område, säger Max Svensson.
Det började med inbrott, bilstölder och bråk. Men senare skulle Max bli misstänkt för flera rån, försök till mord och mord.
– Jag lärde mig hela tiden av de äldre killarna. Om jag gjorde ett inbrott med dem kunde jag gå tillbaka dit med mina jämnåriga och visa hur det gick till. Vid tioårsåldern hade jag tappat konsekvenstänket helt.
Max berättar att han under hela sin uppväxt placerades i olika fosterhem, på Sis-hem och senare på behandlingshem.
– Min mamma var missbrukare från att jag föddes. Så länge jag kan minnas var det skumma snubbar hemma hos oss och mamma kunde ligga avdäckad och asfull. Det fanns tillfällen då jag inte visste var min mamma var, eller om hon ens levde.
– Men hon var alltid väldigt kärleksfull och gjorde oftast aldrig något dumt mot vare sig mig eller mina syskon.
Max vrider på sig.
Han berättar att hans pappa inte lever längre, att han mördades. Än i dag vet inte Max varför eller vem som gjorde det.
– Han var världens bästa pappa på jättemånga sätt. Men även han hade sina problem. Han hade en daglig alkoholkonsumtion och jag har några svaga minnen av att han ibland söp till ordentligt och att jag där och då skämdes väldigt mycket för honom. Men han hade ett jobb som han skötte varje dag och jag kommer ihåg att jag kunde göra vad jag ville, på gott och ont.
Några bilder från barndomen finns inte. Allt är borta. Bebisbilderna försvann i föräldrarnas missbruk.
– Jag vet att jag mådde väldigt dåligt när jag var yngre och att jag kunde explodera av ilska. Men mycket har jag nog förträngt.
– Det som lockade och det enda som egentligen var roligt då var det kriminella livet.
Jag vet att jag mådde väldigt dåligt när jag var yngre
Max Svensson
I Eskilstuna fick Max en ledande roll i den undre världen. Hans namn var respekterat och han hade stort inflytande på de kriminella vännerna.
– Det var ofta jag som tog in drogerna och fick folk att sälja det. Helst av allt hade jag nog velat göra någonting bra, men det fanns aldrig någonting sådant. Jag skulle inte säga att det var pengarna som var drivande – för mig handlade det om att ha någonting att göra.
– Det har varit en balansgång i hela mitt liv. När jag var placerad så skötte jag mig relativt bra, men så fort jag åkte tillbaka till Eskilstuna ramlade jag tillbaka in i kriminella mönster.
En nyårsnatt ställdes allt på sin spets. Max var några sekunder från att mördas.
Han var skyldig stora summor pengar och knivhöggs nästan till döds.
– Jag var så djupt inne i mitt missbruk och led av grova psykoser. Jag visste att jag skulle dö om jag återvände till Eskilstuna och att jag behövde komma bort från allt.
Max var vid tidpunkten nätverkskriminell och hade spridit droger för flera miljoner. Att komma bort från stan såg han som en sista utväg.
– Hade jag inte tagit den så hade jag inte varit vid liv i dag.
Max Svensson var bara sekunder från att mördas.
Människor i hans närhet tvingade honom att ta polisens hjälp. Det krävdes också av honom att bestämma sig för att vittna mot den person som nästan knivhuggit honom till döds.
– Innan hade jag levt med mottot: hellre dö än att vittna. Men jag hade förlorat min pappa och en av mina bästa vänner, som båda två blev mördade. Det fanns inget mer för mig att hämta och på ett behandlingshem insåg jag att mitt liv var värt mer.
– Jag var livrädd för att vittna, men jag började lyssna på myndigheter och hoppades på det bästa. Från början bodde jag skyddad, långt inne i skogen och varje gång jag hörde någonting ökade min puls.
När Max var i 25-årsåldern blev han dömd för ett rån han varit delaktig i några år tidigare och satt sedan två år i fängelset. Även den här händelsen blev avgörande för honom.
– Där fick jag verkligen stanna upp och fundera över vad jag skulle göra nu.
Max var desperat efter pengar. När de kriminella kompisarna berättade om det planerade rånet tvekade han inte.
Han följde med.
Men efteråt kom skuldkänslorna. Max erkände.
– Jag ville gottgöra på alla sätt jag kunde.
"Jag var helt säker på att jag skulle dö innan 27", säger Max Svensson
Det var i fängelset som Max Svensson började skriva på boken om sitt liv.
– Jag satt med tjocka pappersbuntar från Socialtjänsten. Där fick jag för första gången läsa att jag varit inlagd på BUP när jag bara var fem månader gammal.
Max tar djupa andetag och lägger sin hand under hakan.
– Precis när jag läste det här var min egen dotter fem månader gammal. Jag skulle aldrig vilja att det hände henne någonting och det var som att jag kunde se hur tragisk min uppväxt faktiskt varit. Det är så tunga saker som jag inte kan göra något åt i dag, hur mycket jag än vill det.
Max berättar att han försöker vända sitt liv till något positivt. Han har fyllt 29, men trodde att hans begravning skulle varit för flera år sedan.
– Jag var helt säker på att jag skulle dö före 27. Det var vid flera tillfällen som jag tänkte ta mitt liv. Ska jag dö eller inte? Det som höll mig vid liv var att jag inte kunde svika människorna runt omkring mig. Jag hade bara en vilja och det var att kunna fixa allting.
På grund av hotbilden lever Max i dag skyddat och han har gift sig och fått barn.
– Det som gör absolut ondast är att min pappa inte kan vara med och se sina barnbarn, men även se hur bra det går för mig. Att jag har lyckats vända mitt liv till något bra.
I dag är Max Svensson gift och har barn. Han har lyckats vända sitt liv till något bra.
I dag har Max en fin relation till sin mamma. På grund av att Max behövt lämna allt gammalt bakom sig så är kontakten med sin familj väldigt restriktiv. Han beskriver henne med värme och med ett leende på läpparna. Även hon har lyckats vända sitt liv.
Det sista kapitlet i boken är skrivet av henne – tillägnat Max.
Ett utdrag ur kapitlet:
"En mamma som ofrivilligt bidrog till att det onda arvet fördes vidare till de hon älskade mest av allt.
Barn som fick växa upp med att se sin mamma utslagen, blåslagen och förtvivlad. En ångestfylld mamma med en kärlek till sina barn som var starkare än elden, som ville så mycket mer än vad hon förmådde.
Jag är så stolt över dig och den du blivit. En kärleksfull son, bror, make, och nu pappa. Jag vet att du är och fortsatt kommer vara den bästa pappan till dina barn, mina älskade barnbarn.
Jag älskar dig.
Din mamma."
– Min fru och mina barn är det finaste jag har. Min dotter är världens bästa unge på alla sätt. Jag kommer ihåg en gång på förskolan när en pedagog sa att hon är ett tryggt barn och att vi verkligen har gjort ett bra jobb. Det blev en sådan bekräftelse och lättnad då jag har oroat mig för att min skit ska smitta av sig.
Vad tror du att du som ung, och många andra unga i dag, hade behövt för att inte fastna i kriminaliteten?
– Först och främst tror jag att föräldrarna behöver förstå vilken roll och betydelse de faktiskt har. Det som också hjälpte mig, men som även kan hjälpa andra unga, är att hamna hos en trygg fosterfamilj. Som till 100 procent står kvar när allt skiter sig.
– Jag skickades från min fosterfamilj för att jag skötte mig, men jag hade behövt vara kvar längre.
– Alla unga behöver också ett annat intresse, något annat som lockar. Jag tror också på att enskild vård är bättre än att sätta folk på Sis-hem.
Max fortsätter:
– På Sis-hem lär man sig bara mer av andra unga, man får tips, skapar större kontaktnät och det har bara blivit en mötesplats för unga kriminella att växa sig starkare.
– Men framför allt hade jag nog behövt någon jag kunde lita på och som hade ett gott hjärta. Som trodde på mig.
Boken heter "Genom guld och misär" och är skriven av Max Svensson.