Det har varit mycket tårar och ilska. Men också en del skratt.
Frågan sitter kvar i Maria Christensens huvud. Den ekar fortfarande. Hon kommer aldrig att glömma orden.
– Kommer jag att dö nu, mamma?
Theolinda Sköld Christensen är 24 år. Hur kunde det bli så här? Cancer drabbas bara äldre av. Speciellt bukens tysta tumör. Det är så äggstockscancer kallas. Den är svår att upptäcka. Symptomen är tysta.
Sjuksköterskorna kan inte riktigt tro på det. Theolinda är för ung. Har hon verkligen hört rätt? Det har hon. Tyvärr.
En googling bort: varje år dör 550 kvinnor i Sverige av sjukdomen. Det hjälper inte att läsa om statistiken som finns. Känslorna blir bara starkare. Och värre. Mycket värre.
Vad tänkte du?
– Om jag ska dö, säger Theolinda.
Var du rädd för att dö?
– Ja. Jag kände att jag ville veta vad det är för cancer och vad jag kan förbereda mig på. Första rubriken jag fick upp var: 750 får äggstockscancer varje år, 500 dör. Det var jätteskrämmande.
På journalistutbildningen får man lära sig att ställa öppna frågor. Det spelar ingen roll till Theolinda. Även en enkel ja/nej-fråga får ett utförligt svar.
Det sociala har varit en stor del av hennes liv. Även om det blivit mycket mindre nu. Orken har inte funnits där. Rädslan för att bli sjuk inför cellgiftsbehandlingarna har haft en stor påverkan.
Allt började i januari 2024. Exakt varför de kraftiga magsmärtorna och blödningarna kom var svårt att lista ut. Byte av p-piller var ett försök till att lyckas återgå till den normala. Det hjälpte inte.
I juni upptäcktes en cysta på vänster äggstock. Theolinda behövde inte vara orolig, fick hon höra. Det är ingenting farligt. Men för att vara säkra röntgades hon i augusti. 16 oktober blev det operation. Samma dag som sin syster.
Pappa Niklas skyndade sig från Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm till Akademiska sjukhuset i Uppsala för att önska Theolinda lycka till. Han missade sin dotter precis. Men en av sköterskorna lovade att ringa när allt var klart.
Operationen gick bra, fick de veta innan det sista stygnet var sytt.
– Vi fick gåshud över hela kroppen. Tack gode gud att allt är borta. För det trodde vi då, säger mamma Maria.
Theolinda tittar på sin mamma som sitter på soffkudden bredvid.
– Man kände så i ungefär fyra veckor. Sedan brast det igen, säger dottern.
Hur var den smällen?
– Det går nästan inte att beskriva. Jag trodde att jag snart skulle börja jobba igen. Men då fick man det beskedet. Jag tror inte riktigt att vi förstod.
Livet kändes bra igen efter operationen. För hon var ovetandes. Alla svar hade inte kommit än. På bara några timmar ändrades allt. Genom att läsa sin journal misstänkte Theolinda att hon hade cancer. I panik ringde hon sin mamma. Bara någon timme senare ringde läkaren och gav beskedet.
Sedan jag fick cancerbeskedet har jag gett mig fan på att skiten ska bort.
Theolinda Sköld Christensen
Modertumören var borta. Det var inte förrän på operationen de förstod att cancern var elakartad. Men nu hade de också hittat metastaser, så kallade dottertumörer.
– Att man skulle få cancer, det fanns inte på världskartan, säger Theolinda.
Som mamma, vad tänkte du?
– Har hon verkligen hört rätt? säger Maria.
Det blir overkligt.
– Och man ska ta in det. Att det är sitt barn... det är helt ofattbart.
Marias ögon blir röda. En tår rinner ner för kinden. En till.
– Du ska smälta ordet cancer. Det är ett så laddat ord. Det första du tänker på är döden. Samtidigt som jag själv har en oro ska jag försöka lugna henne.
Plötsligt hörs ett dunk inne i lägenheten. Alla hoppar till.
– Oj, jävlar, säger Maria.
Det är en av Theolindas och sambon Samuels två ormar som ramlar i terrariet.
– De är lite klumpiga, säger Theolinda.
Tårarna byts ut mot skratt. Känslorna svänger snabbt. Det är så det senaste halvåret har varit för familjen. Deras relation har alltid varit tajt. Nu är den tajtare.
Att man skulle få cancer, det fanns inte på världskartan.
Theolinda Sköld Christensen
Tillsammans har de hela tiden haft ett gemensamt mål: Kent-konserten den 21 mars. Biljetterna bokades innan de visste om sjukdomen. Cancern skulle inte få förstöra det här. Hela familjen ska vara där.
– Sedan jag fick cancerbeskedet har jag gett mig fan på att skiten ska bort. Om man får uttrycka det så. Det finns ingenting annat. Jag ska inte dö. Nej. Jag ska bara klara det. Just för att göra alla roliga saker.
Vad är det som gör dig så stark?
– Oj.
Theolinda vrider sitt huvud mot sin mamma.
– Titta inte på mig, säger Maria.
– Det är tack vare henne, säger Theolinda.
Det går inte längre att hålla tillbaka. Tårarna bryter sig förbi ett tufft psyke.
– Tack vare mamma, säger Theolinda igen.
– Jag har haft jättebra stöd. Hade jag inte haft min sambo eller min mamma. Det är klart att det hade gått, men det hade varit tyngre.
Samtalen har varit många. Timmarna likaså. De bra dagarna färre.
Oavsett vad har Theolinda alltid kunnat ringa till sin mamma. Oavsett tid på dygnet. Det har funnits funderingar. De jobbiga tankarna kan fortfarande komma. Oftast när hon är ensam.
Mamma Maria betyder otroligt mycket för Theolinda.
Huvudbonaden rättas till.
På gymnasiet pluggade Theolinda till frisör. Hår har alltid varit ett intresse. Att styla sitt egna har hon alltid älskat.
Att förbereda sig på att tappa håret inför cellgiftsbehandlingen var tufft. Kompisarna försökte peppa henne. Någonstans långt inne fanns ett hopp. Samtidigt som den realistiska tanken krossade det.
Det tog två veckor sedan var allt borta. Att borsta håret gick inte längre. Att bara ta på det gjorde att det föll av.
Det var jobbigt. Både för Theolinda och Maria.
– När jag fick hennes hår i handen och kände: "Vänta, nu måste jag vara stark. Jag kan inte börja gråta". Samtidigt måste Theolinda också få se mig ledsen. Så vi stod bara där och kramade om varandra, säger Maria.
Där bestämde hon sig. Nu räcker det.
– Jag ville inte se det falla av mer, säger Theolinda.
Allt skulle bort. Rakningen filmades för att visa mamma och pappa. De kallar det för en rolig grej.
– Det var tårar i ögonen. Jag försökte ändå bara... jag bad min sambo göra det för jag ville inte själv. Det var en chock i början. Jag har aldrig haft kort hår, säger Theolinda.
Efter två veckor började hon vänja sig. Det är så här det kommer vara ett tag nu. Även om hon bara längtar efter att få tillbaka sin långa frisyr.
Peruken hjälper till. Den kostade 22 000 kronor. Men var värd varenda krona.
– Folk sa: "Ska du verkligen ha peruk? Det är dyrt". Det får kosta vad det kostar. Jag ska må bra.
Nu finns hoppet igen. Den sista cellgiftsbehandlingen är gjord. Theolinda är cancerfri. Men inte cancerfrisk än. I tio år måste hon fortsätta att gå på kontroller.
Du frågade din mamma om du kommer att dö. När började du känna att svaret faktiskt är nej?
– Det kände jag inte förrän jag var klar med allting. Jag har inte tänkt på det hela tiden. Det har kommit upp ibland. Kommer behandlingen hjälpa? Eller kommer det sprida sig ännu mer? Man har ingen koll, utan man tar bara emot cellgifterna och hoppas det blir bra.
Jag ska inte dö. Nej. Jag ska bara klara det.
Theolinda Sköld Christensen
I början på mars fick hon beskedet. Det var en jobbig dag. Vad skulle de säga? Mycket visade det sig. Alldeles för mycket, om du frågar mamma Maria.
Det tog ett tag innan de fick veta. Tiden inne i rummet kändes dubbelt så lång.
– Jag trodde jag skulle svimma, säger Theolinda.
– Säg det bara någon gång. Är det positivt eller negativt? När hon säger det... båda två bröt ihop, säger Maria.
Glädjen försökte de dölja. På andra sidan väggen satt människor med cancer som väntade på besked eller behandling.
– Man vill inte gå ut och vara för glad när det sitter andra utanför som är sjuka. Så vi taggade ner till bilen, säger Maria.
Det är fint att visa den respekten.
– Det var jättejobbigt. Man såg flera som var sjuka och skulle in på cellgiftsbehandling.
Tänker ni alltid på andra före er själva?
– Speciellt mamma, säger Theolinda.
– Det brukar de klaga på, säger Maria.
– Det är en jättefin egenskap, men ibland måste man tänka på sig själv också, svarar dottern.
Att prata om tiden är jobbigt. Det är fortfarande färskt. Och för Theolinda låter allt helt sjukt. Allt hon har gått igenom. Det går inte att radera från sitt liv. Men det finns nya hopp.
– Jag ska inte uppleva det igen, säger Theolinda.