Linn Lindvall skickar ett sms.
Håret är uppsatt i en tofs. På baksidan av den mörka sweatshirten står bokstäverna c, l, s och r i ett ord och med versaler. Hon ber oss följa efter. Benen rör sig i takt med serveringarna på Stureplan i Stockholm.
Det är där hon har skaffat sig erfarenhet. I nattklubbsbranschen. På Stockholms lyxigaste gator.
De höga staketen med svarta skynken stoppar inte Linn Lindvall. Vakterna bara tittar på henne, ler och låter alla i hennes sällskap följa med bakom.
Där döljer sig polisbilarna. Många är det. Säkerhetspådraget är stort. Både för att vara trygghetsskapande. Men också om någonting faktiskt skulle hända.
Frågorna ställer vi i farten. Det finns ingen tid för att stanna upp. Tonen höjs för att göra sig hörd.
Vi är bara några meter från Stora Sundby slotts huvudentré när Linn Lindvall viker av till höger. Hon går upp för en trappa i metall. Det här är festivalens mest exklusiva del – förutom logerna inne i slottet.
– Det här är våra bordsgäster, säger hon.
Vad kostar ett bord?
– Det beror på vilken dag, tid och hur många man är.
Okej, men vad är det dyraste då?
– Det kommer jag inte säga.
Linn Lindvall lägger till flera a i säga. På flera frågor svarar hon svävande. Mycket är hemligt.
Rundvandringen fortsätter. Vakten vid huvudentrén hälsar vi inte på nu. Det får bli senare. Först tar vi oss tillbaka till den andra sidan av staketet. Där alla gäster befinner sig.
Stegen fortsätter i Stockholmstakten. Svaren på frågorna kan få vänta. Ibland bryts det mitt i meningar. Walkie talkiesen slutar aldrig att låta.
Hon visar alla vip-delar. Området med egna toaletter, sittplatser, rökruta och matställen. Viewing decket med en bar och ett danssgolv upphöjt från danssgolvet där alla med "vanliga" biljetter lyfter från marken, med en arm i luften, i takt med basen som dunkar i högtalarsytemet.
Den stiligt klädda vakten ler.
– Välkomna, säger han och nickar.
Den höjda tonen från Linn Lindvall behövs inte längre. Här ekar hennes röst. Takhöjden är någonting alldeles extra. Hon går upp för en lång trapp. Och en till lite kortare. Här får vi inte ta några bilder.
– Vänta här. Jag kommer strax, säger hon.
Några sekunder senare ropar Linn Lindvall:
– Det här är artisternas loge. Ni kan komma in.
Rummet är tomt på folk. Kusten är klar. Det är uppdukat med lite snacks. Och en del alkohol. En dörr skiljer den här logen från den andra.
Därinifrån hörs flera röster. Några skrattar. Det går bara att gissa vilken som är där nu.
Men den här kvällen är Adriatique stora stjärnan. 866 000 följare på Instagram och de göra stora spelningar i såväl Sao Paolo i Brasilien som Bryssel i Belgien.
Mobilen fortsätter att vibrera. Snacket i walkie talkien har inte avtagit. Linn Lindvall går vidare. Någonstans på festivalområdet befinner hon sig under hela kvällen. Ständigt i tjänst för att jobba.
Ben Böhmer får ursäkta en kort stund. Dansgolvens alla blickar har vänt sig. Trycket från basen i högtalarna ersätts för en kort stund av ett annat ljud.
Robin Kun, Jessica Meriläinen och Claudia Tahvanainen landar med kvällen första helikopter.
– Platt mark har aldrig varit så skön, säger Claudia Thavanainen.
Det finns en flygrädsla hos trion. Valet av transport i kombination med lördagskvällens väder skapade en extra nervositet.
– Det blåste ganska mycket, säger Jessica Meriläinen.
Lyxtransporterna fortsätter under hela kvällen och in på den tidiga morgonen. Att hålla koll på antalet helikoptrar är svårt. Först tog nästan alla gäster fram sin telefon för att filma eller foto. När den tionde helikoptern kommer syns nästan inga skärmar i luften längre.
Men det är långt ifrån alla gäster som tar sig hit fågelvägen. Bussar i mängder går från och till Eskilstuna samt Stockholm.
Andra väljer att ta bilen. Och då kan det behövas en övernattning med tält för att nyktra till.
På parkeringen, en bit från festivalområdet, har ett gäng Lidingögrabbar slagit upp två tält. Det får plats två man var i tältet och så får de andra kompisarna spendera natten i en bil.
Från första början hade de en annan plan.
– Men vi insåg: fy fan vad segt att sitta på en buss i 1,5 timma klockan tre på natten, säger Ludde Svensson.
Baren är placerad på motorhuven. Grabbarna har också med sig en kylväska med "två flak bärs".
– Max (Maximilian Bolinder Berggren) har jobbat som bartender, så han är bäst av oss, säger Ludde Svensson.
De började festen redan vid 15 i bilen på väg till Stora Sundby. Grabbarna garvar och säger nästan allt. Innan Maximilian Bolinder Berggren får lite kalla fötter.
– Jag vet inte hur mycket man ska säga. Om man ska säga att man krökar?
Varför inte?
– Om Eskilstunagubbarna tycker vi är jätteosköna, kommer hit och är högljudda och förstör deras natur. Eller förstör gör vi inte. Men du fattar vad jag menar.
Vi tycker bara det här är fantastiskt.
– Då är jag med. Vi är lite nervösa för i kväll är att det ska bli för mycket phoneparty. Det är lite för många som ska leka wannabes och ta upp telefonen.
Precis då har deras kompis hämtat sin telefon från bilen. Han ställer sig och smygfilmar intervjun.
Som polaren här bakom?
– En, två bilder är fine. Folk måste få dansa också, säger Ludde Svensson.
Vip-hyllans dansgolv lutar lätt framåt. Några låter hälarna sväva ovanför golvet och rör kroppen fram och tillbaka i lätta tåhävningar. Andra lyfter helt och svänger med sina huvuden fram och tillbaka.
CLSR-festivalen har samlat människor i alla åldrar, och från flera städer runt om i Sverige och Europa.
Oavsett var de kommer från. Oavsett hur gamla de är. Alla har möts på samma ställe. Vid ett slott utanför Eskilstuna.
Musiken har tystnat för i år. Den sista helikoptern har flugit härifrån. Snart är Stora Sundby den lugna platsen på landsbygden igen.