"'Är läget akut – sök läkare!' Det uppmaningen får man ju till sig på tv och överallt, men den hjälper föga om man inte blir tagen på allvar ens på ett sjukhus." Ann-Christine Johansson hör om fall som liknar hennes makes, där patienter blivit undersökta snabbt, opererats, fått medicin och blivit bättre.
Hon plockar fram fotografiet hon ramat in. En skrattande Lars omgiven av grönska ser in i kameran.
– Man har ju inte pappersbilder hemma längre, men den här tog vänner när vi var hos dem på middag i somras. Jag tycker han är så fin här.
Ann-Christine Johansson är samlad. Det har gått mer än ett halvår nu och hon kan berätta om vad det var som hände utan att bryta ihop. Hon vill berätta.
– Det som hände min man får aldrig hända någon annan. Jag hoppas att min berättelse kan rädda andra patienter från att hamna i samma sits på Mälarsjukhuset.
Strängnäsborna Ann-Christine och Lars – Anki och Lasse för alla som känner dem – såg fram emot våren 2025. Hon gick i pension i somras. Och lastbilschauffören Lars förberedde sig på att lämna yrkeslivet nu, inför kommande sommar. De längtade, nu skulle de få mer tid för livets goda. För sonen och barnbarnen i Eskilstuna. Och de kunde snart åka ut med båten utan att behöva passa vardagstider.
– Nu har jag båten liggande där som en väldigt känslomässig påminnelse om vad som kunde ha varit...
I slutet av augusti började Lars bli dålig i magen Han sprang på toaletten, fick blod i avföringen och smärtor i magen varje gång han åt. Och förloppet gick snabbt, på nolltid hade han gått ner tio kilo. Lars sjukskrev sig och sökte sig till sin vårdcentral där en rad prover togs.
– De ringde samma eftermiddag vi varit där och sa: "Lars har 200 i sänka och feber, vi har skickat remiss till akuten på Mälarsjukhuset. Åk in direkt!"
På sjukhuset visade röntgen att något inte såg ut som det skulle i tjocktarmen. Lars lades in på infektionsavdelningen.
"Det krävdes ingen läkare för att se att Lasse var allvarligt sjuk"
Ann-Christine Johansson
Men där ansåg ansvarig läkare efter en natt att Lars kunde skickas hem. Med sig fick han ett brev där läkaren skrev att inga bakterier eller virus hittats men att man på röntgen sett "ett segment av din tarm som ser extra tjock ut, där man inte kan utesluta att det rör sig om en tumör. Det skulle också kunna förklara dina symtom." Läkaren använde även orden "kan vara cancer" i journalanteckningar som följde med brevet. Ord som fick både patienten själv och hans nära och kära att reagera starkt.
Han fick en bokad tid på vårdcentralen för undersökning av tarmen fem dagar senare. Och så fick han också med sig medicinen Dimor, som traditionellt används mot diarré. "Den har jag redan provat, den hjälper inte alls", förklarade Lars.
– Men läkaren tyckte han kunde fortsätta äta Dimor och så fick vi åka hem. Han var riktigt dålig då och hade magrat av ytterligare. Det krävdes ingen läkare för att se att Lasse var allvarligt sjuk.
På vårdcentralen skakade de sen på huvudet. Där gör de inga koloskopier; kameraundersökningar av tjocktarmen. De hänvisade tillbaka till sjukhuset, och skickade remisser för ny röntgen och för besök på kirurgmottagningen.
Men Ann-Christine insåg att nu började det bli riktigt bråttom. De sökte sig än en gång till akuten i Eskilstuna.
– De ville först inte släppa in oss, de såg i journalen att Lasse fått tid för röntgen fem veckor senare... "Den kan ni ta bort, då lever inte jag längre", sa han. De gav honom dropp tills vidare, eftersom han var så svårt uttorkad.
Kirurgen ville inte ta sig an patienten, inte heller medicinkliniken. Lars Johansson blev liggande en vecka utan ansvarig läkare på Mälarsjukhuset och när han äntligen blev undersökt och opererad var det för sent.
Här började mardrömmen på riktigt.
– Personalen kunde inte bestämma sig för om Lasse skulle läggas in på medicin- eller kirurgavdelningen. Vem skulle ha ansvaret för hans vård? Ingen ville. Att man redan sett en förändring i tjocktarmen och snarast behövde gå in med kamera och undersöka det verkade ha blivit sekundärt. Jag stod vid sidan om och tänkte att nu är han ju ändå på sjukhuset och blir omhändertagen. Det kommer bli bra.
Hennes man orkade knappt stå upp längre. Han vädjade om att inte bli hemskickad än en gång. Det skulle han inte klara.
Lars lades till slut in på akutvårdsavdelningen. Och där fick han ligga. I sex dygn, utan undersökning.
– Personalen sa ingenting till mig, hade ingen plan för honom. Han hade så hög feber att vi fick öppna fönstren och det ställdes in fläktar i rummet. På den sjätte dagen sa han med sin svaga röst: "Anki jag tror att de kommer låta mig ligga och dö här. Jag håller på att dö." Jag svarade att självklart har de full koll och vet vad de gör, det är ju därför du är här på sjukhuset.
Morgonen efter gjordes slutligen en kameraundersökning av tarmen. Lars ringde hem efteråt, svårt medtagen.
– Han berättade att de upptäckt ett hål i tarmväggen och att de skulle operera akut. Jag blev så lättad, äntligen hände det saker. Så småningom skulle Lasse få komma hem igen. Det var ingen cancer, och ingen tumör.
"Lasse var en genuint snäll person, så hjälpsam. Han var 'fixar-Lasse' med hela vår bekantskapskrets. Vi hade roligt tillsammans. I år skulle vi ha varit gifta i 29 år, och såg fram emot vårt nya gemensamma pensionärsliv." Ann-Christine Johansson har ältat alla frågor kring det som hände länge. Att gå på gruppsamtal med likasinnade hjälper.
Det dröjde till en bit in på kvällen innan en läkare ringde henne. Lars hade fått hjärtstopp och de hade fått avbryta operationen tills vidare. Nu vore det bra om familjen kom till sjukhuset. Ann-Christine och sonen med familj samlades i väntrummet på intensivvårdsavdelningen.
– Kirurgen och narkosläkaren kom ut till oss och jag såg direkt vad de kom för att säga.
Lars hade fått ytterligare två hjärtstopp. Hans liv gick inte att rädda.
Läkarna blev upprörda när en lika upprörd hustru ifrågasatte sjukhusets behandling av Lars.
– De hade ingen aning om att han fått ligga så länge i väntan på operation. De försäkrade mig om att fallet skulle anmälas till Inspektionen för vård och omsorg.
Region Sörmland konstaterar bristande samarbete mellan inblandade kliniker som en av orsakerna till den tragiska utgången, i utredningen som följde. En kritiskt sjuk och instabil patient där det finns motstridiga åsikter ska sambedömas av alla inblandade kliniker på sjukhuset. Så att alla är med på vem som gör vad och var det yttersta ansvaret ligger. Här hade läkarna blivit passiva.
Ann-Christine Johansson vill berätta. Så att inte mardrömmen som drabbade hennes man på Mälarsjukhuset ska behöva hända någon annan.
En lex Maria-anmälan skickades till Ivo den 20 mars.
En av kirurgklinikens mångåriga överläkare som granskat hela förloppet, från att Lars kom till Mälarsjukhuset första gången till att han dog, hittar flera fel som gjorts:
1: Lars med sin höga feber och sänka borde ha lagts in och behållits på sjukhuset redan i första vändan.
2: När han återkom i ännu sämre kondition och med ännu högre sänka borde kirurgen omedelbart ha undersökt tjocktarmen, akut opererat bort den och satt in en stomi.
3: En akut vårdkonferens borde ha genomförts på akutvårdsavdelningen, med specialister från kirurg-, medicin- och anestesiklinikerna för att gemensamt besluta om lämplig åtgärd. Och den lämpliga åtgärden = akut operation.
Ann-Christine Johansson jobbar extra som taxichaufför och skjutsar skolbarn på förmiddagarna, och har funnit gott stöd i kyrkans samtalsgrupp för människor som förlorat en närstående. Hon är tacksam för alla goda vänner som stöttar, och tycker att hon kommit en bit på väg i bearbetningen av det som hände. Men hon har fortfarande svårt att ta in att hennes Lasse skulle behöva dö på Mälarsjukhuset.
"Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle sluta så här, när Lasse väl låg på sjukhuset. Där får man ju den vård man ska ha... Eller?"
Ann-Christine Johansson
– Alla varför hjälper ju egentligen inte nu, men det är svårt att sluta älta de tankarna. Tänk om de bara...
– Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle sluta så här, när Lasse väl låg på sjukhuset. Där får man ju den vård man ska ha... Eller? Jag och min son känner samma sak: Hur kan det få gå till på det här viset? Vi är alla människor, fel kan begås, men lär sig sjukhuset nåt av dem?
Det är jättebra att felaktigheter i vården anmäls, konstaterar hon, men oroas samtidigt över att ständigt höra och läsa om nya lex Maria-fall på Mälarsjukhuset.
"Lasse var brandman i 20 år, lärde sig vara noga med rutiner så alla visste exakt vad som förväntades när de kom ut i skarpt läge. Och så hamnade han på sjukhuset, där ingen följde några rutiner alls."
– Jag har jobbat med bankkort, och om något blivit fel i den branschen – om fel kort skickats ut till en kund till exempel – så ska orsaken till hur detta kunnat ske läggas fram inom 24 timmar tillsammans med en garanti för hur felet ska undvikas fortsättningsvis. Och det blir vite. Och då handlar det om bankkort, där fel inträffar väldigt sällan, här är det människoliv som går till spillo för att misstag görs.
– Det känns så fruktansvärt onödigt att han skulle behöva dö. Lasse var brandman i 20 år, lärde sig vara noga med rutiner så alla visste exakt vad som förväntades när de kom ut i skarpt läge. Och så hamnade han på sjukhuset, där ingen följde några rutiner alls.
Ivo har ännu inte tittat närmare på regionens agerande i samband med att Lars Johansson dog.