Hur svårt kan det vara – egentligen – att bemanna upp en avdelning där 15 barn får vård samtidigt med nödvändig kompetens? Det undrar Josefine, Alexandra, Matilda och Malin. "Sörmlands barn – trygga i våra händer. Det är avdelningens logga sedan många år. Den känns nästan som ett hån i dag."
Det kommer ett nödrop från barn- och ungdomsavdelningen på Mälarsjukhuset.
Av rädsla för bestraffningar och vedergällningar vill kollegorna först vara anonyma. Men så ändrar de sig.
– Jag har redan sagt upp mig så för mig spelar det ingen roll, säger undersköterskan Josefine Ravnestam Jonsson, och tre av hennes arbetskamrater beslutar sig för att sluta upp bakom henne. Vad de har att berätta är så pass allvarligt och har pågått så länge att de känner att de nu måste slå larm så det hörs även utanför sjukhuset. För patienternas och personalens skull.
Innan ett barn dör.
– Vi är så trötta på att inte bli lyssnade på och så oroliga över våra patienter. Blir vi av med våra jobb på grund av att vi säger ifrån, då får det vara värt det, menar Matilda Ferenczi, Malin Dalqvist och Alexandra Selinus.
Barn- och ungdomsavdelningen på Mälarsjukhuset är länets enda och här vårdas därmed patienter mellan 0 och 18 år från hela Sörmland. Avdelningen har 15 sängar – färre på sommaren. Finns det lediga platser vårdas här ibland också vuxna patienter som inte får plats någon annanstans på sjukhuset.
Problemen började för något år sedan när avdelningen rekryterade flera nya sjuksköterskor på en och samma gång. Man har alltid haft hög omsättning av personal och de mest erfarna har vanan inne av att skola in nya medarbetare, så i grunden var det inte så ovanligt. Men...
– Vi fick flera nyutexaminerade, oerfarna sjuksköterskor och efter det äventyras patientsäkerheten. Brist på viktiga, grundläggande kunskaper och språksvårigheter skapar en helt ohållbar situation.
– Det går inte att kommunicera med alla kollegor. Vi var flera som framförde vår oro redan under inskolningen, sa att det här kommer inte att gå. Men cheferna lyssnade inte.
"Små barn har svårt att uttrycka sig och befinner sig i en utsatt position från start. Blir barnen dessutom sjuka måste det finnas kompetent personal som bryr sig om dem. Bara ett stick i fingret är så mycket större för ett barn än en vuxen."
De fyra berättar med enad röst om hur de avstyrt incidenter i sista stund, hur arbetspassen blir fyllda av oro för barnen och hur den känslan sitter i även på fritiden. Samtidigt är de noga med att poängtera att det inte är sina nya kollegor de vill hänga ut, det är cheferna som bär ansvaret för att patientsäkerheten nu inte kan garanteras.
– De flesta som jobbar på avdelningen är kunniga och jätteintresserade av att arbeta med barn. Men det känns som att cheferna anställer folk som precis lika gärna kunde jobba var som helst på sjukhuset, och det blir inte bra.
I sjukvården skrivs enligt patientsäkerhetslagen avvikelserapporter om allt som inte går exakt som det ska, stort som smått. På barnavdelningen på Mälarsjukhuset skrevs under 2024 drygt 300 avvikelserapporter.
– Det har hänt en rad allvarliga saker det senaste året, framför allt i hanteringen av läkemedel. Men det händer aldrig att rapporterna leder till en lex Mariaanmälan. En mamma lämnade in klagomål, sju skrivna sidor av felaktigheter som gjorts genom barnets hela vårdtid. Det blev ingenting av hennes anmälan.
Det är helt orimligt att så stora överdoser ska kunna ges, men ändå sker det.
Alexandra Selinus
undersköterska
Ett nyfött spädbarn fick tio gånger mer antibiotika än ordinerat. Allt gick bra, men kunde lika gärna ha lett till att barnet fått bestående hörsel- eller njurskador, drabbats av andningsbesvär – eller andningsförlamning.
– Det är helt orimligt att så stora överdoser ska kunna ges, men ändå sker det. För stor dos av intravenösa läkemedel har getts flera gånger på avdelningen. Och barn har fått sin medicin in i blodet alldeles för snabbt. Alvedon har getts fel väldigt ofta, alldeles för mycket eller för tätt. En sån sak kan man tycka skulle vara grundläggande kunskaper.
"Det känns som att cheferna anställer folk som precis lika gärna kunde jobba var som helst på sjukhuset, och det blir inte bra."
Att arbeta med barn är fantastiskt roligt, men också väldigt svårt och krävande, konstaterar de.
– Våra patienter är små och stora, de har cancer, de hör till kirurgen eller ortopeden eller har kanske en ögon- eller öronsjukdom. Spektrat är väldigt brett och du måste verkligen veta vad du gör, kunna räkna på medicinmängder och så vidare. Vara noggrann i bemötandet av patient och anhöriga inte minst.
Men även här brister det, hävdar kollegorna.
– Små barn har svårt att uttrycka sig och befinner sig i en utsatt position från start. Blir barnen dessutom sjuka måste det finnas kompetent personal som bryr sig om dem. Bara ett stick i fingret är så mycket större för ett barn än en vuxen, och en sån procedur kan ta en halv dag i bland. Den måste bli bra för barnet.
"Om man dessutom inte förstår när man behöver fråga hur saker ska göras, då blir det väldigt oroligt för oss alla."
Malin Dalqvist
barnsjuksköterska
Det säger barnsjuksköterskan Malin Dalqvist, som själv väntade i många år efter legitimationen innan hon sökte en tjänst på barnavdelningen, just av den anledningen.
– Att vara ny på barnavdelningen är svårt ändå. Att komma direkt från skolan eller innan du fått svensk sjuksköterskelegitimation och få en fast tjänst, det blir ohållbart och inte rättvist mot någon. Om man dessutom inte förstår när man behöver fråga hur saker ska göras, då blir det väldigt oroligt för oss alla.
– De har lovat att vi alltid ska vara två erfarna sjuksköterskor på varje arbetspass, men det händer väldigt sällan. Vissa arbetslag innehåller inte en enda van undersköterska eller sjuksköterska. Grundbemanningen är ofta bra, men sett till erfarenhet är den väldigt klen.
"Det är världens bästa jobb, att ha möjligheten att göra det bra för de sjuka barnen. Men just nu är det svårt att förstå hur allmänheten ska kunna känna förtroende för vården när inte ens vi som jobbar i den har det."
Matilda Ferenczi
sjuksköterska
Situationen har lett till att flera av avdelningens erfarna och kompetenta sjuksköterskor sagt upp sig eller sjukskrivit sig, trötta på att inte bli lyssnade på. Och på att behöva bära mer ansvar för patientsäkerheten än de ska.
– Man orkar till slut inte kriga mer. Vi går till vår närmaste chef, vi lyfter oron till högre instans, och ännu högre. Om och om igen. Vi har till och med försökt få hjälp av barnklinikens patientsäkerhetsgrupp. Men ingenting händer, säger sjuksköterskan Matilda Ferenczi.
– Vi pratade med våra skyddsombud redan i slutet på förra året och med andra fackliga företrädare. Noll respons så här långt. Nu har vi gjort allt vi kan, vi har inte fler idéer och förslag på lösningar. Om och när något ännu värre sker vet vi att vi i alla fall gjort vad vi kunnat. Om inte våra nödrop tas på allvar, hur ska vi kunna jobba kvar?
"Det har hänt en rad allvarliga saker det senaste året, framför allt i hanteringen av läkemedel. Men det händer aldrig att rapporterna leder till en lex Mariaanmälan." Josefine, Alexandra, Matilda och Malin är besvikna på avdelningens chefer.
Undersköterskan Alexandra Selinus är föräldraledig.
– Jag tror inte jag vill komma tillbaka om situationen inte blir bättre. Mina fantastiska kollegor är en viktig del av jobbet, om de försvinner en efter en blir ett stundtals mentalt påfrestande jobb ännu svårare. Även vi som jobbat på avdelningen länge behöver någon att vända oss till för stöd ibland.
Josefine Ravnestam Jonsson har i grunden trivts väldigt bra under åren hon arbetat på barnavdelningen. Nu har hon gjort sitt sista pass.
– Jag grät mig igenom det. Jag ville ju egentligen inte lämna mina älskade kollegor, och att jobba med barn är det roligaste som finns. Men jag orkar inte längre stå upp för den här jävla vården, det är för mycket ansvar att behöva bära.
"Jag orkar inte längre stå upp för den här jävla vården"
Josefine Ravnestam Jonsson
undersköterska
– Att gå och känna så mycket oro hela arbetspass är otroligt påfrestande. Det gör mig så arg att cheferna låter oss ha det så här och att de inte står upp för våra patienter.
Att regionen dras med ekonomiska problem och att det skärs ner och sparas in på det mesta nu inom sjukvården har med saken att göra, inser hon.
– De drar ner på allt, och sen köper de in konst för miljoner. Det är en märklig värld...
"Vi har våra sjukhusclowner och brandmännen som kommer med klappar på julafton. Men vi ser en annan sida av barn- och ungdomsavdelningen som aldrig kommer fram. Nu vill vi berätta."
Malin och Matilda berättar hur de av rena turen hunnit avvärja allvarliga incidenter bara tack vare att de stått bredvid.
– Någon har stått i läkemedelsrummet och blandat till helt fel dos medicin till en patient, när vi kommit förbi, snappat upp misstaget och hunnit säga stopp. Någon annan har varit på väg in till en patient med flera antibiotikabehållare när vi kunnat säga ifrån.
Och när något blivit fel är det de erfarna och trygga sjuksköterskorna som får gå in på salen, berätta för och lugna föräldrarna.
– Då känns det som att vi står och ljuger.
– Man tänker ju på hur mycket som blir fel men som aldrig upptäcks... Hur långt ska det behöva gå? Ska ett barn dö innan det händer nåt?
"Att bli illa bemött på sjukhuset sätter jättestora spår i barn. Och likaså blir det tufft att som redan orolig förälder känna att personalen inte har koll på läget."
Gränserna för vad som är viktigt flyttas fram, konstaterar Josefine, Alexandra, Matilda och Malin. Bara att uttrycka sig lite klumpigt kan ge skador för lång tid framåt hos både barn och föräldrar.
– Att bli illa bemött på sjukhuset sätter jättestora spår i barn. Och likaså blir det tufft att som redan orolig förälder känna att personalen inte har koll på läget. Vi har en rad kroniskt sjuka barn och många föräldrar är väldigt vårdvana. De vet och kan säga ifrån när något inte är som det ska. Men att behöva ha koll på allt blir tungt för dem.
– Och helt oerfarna föräldrar har ingen chans att säga stopp, de vet ju inte när något blir fel. Det ska inte vara så, det ska inte vara ett lotteri i vården. Alla patienter har rätt till kompetent vårdpersonal. Barnen i Sörmland förtjänar bättre än så här.
Överläkare Charlotte Nylander är verksamhetschef för barn- och ungdomskliniken Sörmland.
Charlotte Nylander är verksamhetschef för barn- och ungdomskliniken Sörmland. Hon kan inte kommentera enskilda personalärenden på avdelningen på Mälarsjukhuset, men beklagar att medarbetare uppfattar det som att hon och övriga chefer inte lyssnar när de framför sin oro.
Hon garanterar att kliniken arbetar aktivt med patientsäkerheten.
– Vi erbjuder god vård till barnen i Sörmland. Våra engagerade medarbetare jobbar hårt varje dag för våra patienters bästa. Och verksamheten stöttar, vi har funktioner som patientsäkerhetsenheten och HR till vår hjälp.
Men vad säger du om medarbetares och föräldrars påståenden om att det finns allvarliga kunskapsbrister bland personalen?
– Att arbeta på barnavdelningen är ett komplext uppdrag, och vi ställer stora kunskapskrav på våra medarbetare. Självfallet kan man ha olika uppfattningar och olika syn på den saken, men vi har en kontinuerlig dialog med all personal. Ny och oerfaren personal får extra stöttning utöver introduktionsprogrammet.
Fotnot: Felaktiga faktauppgifter kring antalet skrivna avvikelserapporter och beläggningsläget på avdelningen har korrigerats sedan den första publiceringen av reportaget.
Avvikelser och tillbud
Tidningen har tagit del av barn- och ungdomsavdelningens avvikelserapporter från det senaste året.
Många är de rent medicinska tillbuden, med feldoseringar av läkemedel – flera fall där små barn fått alldeles för höga doser av såväl antibiotika som smärtstillande och annat – uteblivna ordinerade prover, bristande kontroll av patienter. Medicin och blod som ska förvaras kallt har fått stå framme, och en vagn med sprutor har glömts i allmänna utrymmen. Flera rapporter handlar om brister; i kunskaper, i dokumentationen kring patienter och i hygien i samband med provtagningar. Även att vuxna patienter vårdas nära de små skapar problem.
En förälder till ett barn med diabetes skriver själv en avvikelserapport och kritiserar att avdelningens medarbetare har så ojämn och bristande kompetens, att det brister så gravt i kommunikationen mellan personal och det dåliga bemötandet familjen fått under den traumatiska tiden på sjukhuset.
Föräldern ifrågasätter hur hens barn fått ligga utan insulin i timmar, och får hjälp av en läkare att se till så att en specifik sköterska inte längre får vistas i barnets rum.
En avvikelse i vården är något som avviker från normal rutin, tar tid och/eller kostar pengar att rätta till. Det räknas som en avvikelse oavsett om det handlar om misstag, situationer som lett till eller kunnat leda till skada, felaktigheter, merarbete eller tidsspillan. Det kan exempelvis handla om patienters vård och behandling, personalens situation och arbetsmiljö, brand, stöld eller skadegörelse, påverkan på yttre miljö, egendom, administrativa rutiner.
När en avvikelse lett till, eller riskerat leda till, allvarlig skada görs även anmälan enligt lex Maria till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.