15-åriga Åkersbon Hanna är glad och upprymd. Hon har just fått börja gymnasiet på Öknaskolan i Nyköping och ska bo på internat där. Hon vill läsa hundinriktningen och i framtiden vill hon jobba med just hundar, kanske som hundförare inom polisen eller med något annat där hon kan hjälpa samhället.

‒Jag har alltid gillat djur. De är ärliga och pratar inte så mycket, säger Hanna, som inte vill framträda med sitt efternamn.

Hon är uppvuxen med huset fullt med fyrfota vänner. De finns alltid där för henne när hon är ledsen och nere, och det händer med jämna mellanrum. För ett år sedan fick hon diagnosen svår depressiv episod. Då hade hon förmodligen varit deprimerad i flera års tid.

Artikelbild

I framtiden vill Hanna jobba med hundar, för de får henne att må bra.

Hennes liv har hittills varit kantat av en del motgångar. Hon blev mobbad i skolan, och när hon var i tioårsåldern skilde sig hennes föräldrar.

‒Jag minns inte att jag tog själva skilsmässan särskilt hårt. Men jag och min pappa har inte någon bra relation sedan dess, säger hon.

Hon kände sig sviken av honom när hon behövde honom som mest, och i dag träffas de väldigt sällan.

Ungefär ett år efter skilsmässan började hon känna sig nedstämd och ledsen. Ingenting verkade göra henne glad längre. Ibland kändes det bättre, men de mörka stunderna blev allt svartare. För att döva känslorna började hon skada sig själv i smyg. Hennes mamma, som efter en tid märkte vad som pågick, kontaktade barn- och ungdomspsykiatrin, Bup. De fick träffa en kurator, men diagnos och behandling dröjde. Samtidigt fortsatte Hanna att må dåligt. Förra sommaren eskalerade allt efter att en annan vuxen i Hannas liv behandlat henne illa så till den grad att det blev ett polisärende. Till slut kände hon att hon inte ville leva längre.

Artikelbild

Hanna och Nermina.

‒Det var aldrig lugn och ro i huvudet. Jag kände mig tom och hade inga känslor, som en zombie, berättar Hanna.

Men det fanns något inom henne som visst ville leva. Hon ringde till sin mamma som släppte allt och tog med henne till sjukhuset. Nu fick hon diagnos, medicin och en ny kurator som hon fick träffa en gång i veckan.

‒Jag brydde mig inte när jag fick diagnosen. Men min nya kurator är väldigt bra. Han är väldigt rakt på sak, och det skrämde mig nästan i början. Men det funkar, han får mig att tänka och jag känner att jag får hjälp, säger Hanna.

Med tiden har hon hittat andra saker som lindrar när livet känns tungt.

‒Jag kan lägga mig i soffan med alla hundarna och titta på film eller gå ut på promenad med dem, då brukar det kännas bättre. Jag kan också lägga mig i sängen och lyssna på musik så högt att jag inte hör vad jag tänker.

Hon tror inte att hon någonsin kommer att bli helt frisk från sin depression. I stället satsar hon på att lära sig hantera sjukdomen. Ett steg i den riktningen är just att acceptera det faktum att hon är sjuk.

‒När mamma först kontaktade Bup kändes det skämmigt för att jag inte kunde hantera ångesten själv. Men nu känner jag inte så längre. Jag är sjuk och kan inte rå för det, det är som vilken sjukdom som helst, säger Hanna.

Familjens hundar är av rasen berner sennen, en intelligent och vänlig sort som gärna hjälper till. Hunden Nermina, som är en av Hannas favoriter, har tidigare varit sällskap åt en tjej med epilepsi. När hon glömde ta sin medicin varnade Nermina. Hanna tror att hon kommer att kunna träna en av sina hundar till att varna henne för när hon är på väg ner i en svacka.

‒De känner på sig när jag mår dåligt. Ibland kommer de och lägger huvudet i mitt knä, säger Hanna.

När andra frågar hur hon mår, ljuger hon ibland bara och svarar "bra". Men egentligen skäms hon inte för hur hon är och om någon verkligen vill veta hur det är att leva med depression berättar hon.

‒Jag tror att det finns många som går omkring och mår dåligt och inte vet varför. Om vi pratar mer om sjukdomen kanske fler kan få hjälp i stället för att de ska behöva gå runt och tänka "det går nog över i morgon".