I en ledarartikel i E-K/ST vill Åke Wredén tona ner vargdebatten, och han uppmanar oss att inte göra den till en kulturkamp.
Men problemet är att den redan blivit det – inte minst genom politiskt motiverade beslut som syftar till att minska stammen till en nivå långt under vad forskningen anser vara ekologiskt hållbart.
Riksdagsbeslutet om att Sverige ska redovisa 170–270 vargar är inte förankrat i ekologisk vetenskap, utan i kompromisser mellan olika intressen. Det är i sig ett uttryck för just den politiska och kulturella laddning som Åke Wredén vill undvika.
Vargen är inte bara en symbol – den är en nyckelart. Som topp-predator reglerar den bytesdjursbestånd, skyddar biologisk mångfald och bidrar till mer balanserade ekosystem. Utan vargen riskerar populationer av till exempel hjortdjur att växa ohämmat, med negativa effekter för vegetation, andra arter och i förlängningen hela landskapets hälsa.
Men å andra sidan har vargen lika mycket rätt att blott leva, så som Åke Wredén och jag själv har!
Att kalla kritiken mot vargjakt för kulturkrig är att trivialisera en fråga som borde tas på största allvar. Vill vi undvika ideologisk polarisering måste vi låta vetenskap och ekologi stå i centrum – inte rädsla, lokalpolitik eller symbolhandlingar.
Vargen har sin plats i den svenska naturen. Detta borde inte vara kontroversiellt.