172 000 färre barn i grundskoleåldern motsvarar 700 grundskolor i Sverige, som kommer att behöva läggas ned.
De senaste åren har varit ekonomiskt utmanande för kommunerna. Många har haft svårt att få budgeten att gå ihop. Nu ljusnar det igen. Men den globala ekonomiska osäkerheten, till stor del orsakad av Donald Trumps oberäknelighet, bidrar till ökad osäkerhet om framtiden. Det går att läsa i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) senaste Ekonomirapport.
Även på hemmaplan finns stora utmaningar. Inte minst de demografiska förändringarna. De senaste tio åren ökade antalet barn 0—19 år med 200 000. De kommande tio åren minskar de med lika många barn (DS 19/5).
Samtidigt ökar andelen äldre i befolkningen kraftigt. Enligt prognosen kommer till exempel invånarna som är 85 år eller äldre öka med drygt 60 procent till 2033.
Det här får flera konsekvenser. Mest påtagligt för många är att antalet förskolor och skolor blir betydligt färre i hela Sverige. En minskning med 43 000 barn i förskolan motsvarar ungefär 800 förskolor och 172 000 färre barn i grundskoleåldern motsvarar 700 grundskolor.
Det här är en utveckling knappt någon kommun kommer att komma undan och den ställer stora krav på anpassning. SKR bjuder därför kommunerna på ett råd för att kunna genomföra förändringarna på ett framgångsrikt sätt. Det ”krävs en nära och långsiktig dialog med invånare, den egna organisationen och andra utförare. Transparent och tidig kommunikation om varför förändringar görs och vilka mål som eftersträvas är avgörande för att skapa förståelse och legitimitet.”
Det låter ganska självklart. Men långt från alla kommuner kommer att följa rådet. Eskilstuna som redan kommit igång med processen att lägga ned förskolor verkar exempelvis inte förstå behovet av detta. Processerna har återkommande präglats av sena besked och bristande förankring.
SKR pekar i sin rapport också på att de minskande elevkullarna – förhoppningsvis på kort sikt – leder till högre lokalrelaterade kostnader som riskerar att äta upp medel som annars skulle gå till undervisning, läromedel och elevhälsa.
Att det är en reell risk visar utvecklingen i Flen. En majoritet av politikerna har – mot förvaltningens inrådan – valt att prioritera lokaler före undervisningen. Nu har skolchefen sagt upp sig i protest, eftersom skolan inte lever upp till kraven i skollagen. Något som även Skolinspektionen instämmer i. Myndigheten att slagit ned på fler allvarliga brister på Stenhammarskolan, exempelvis att all undervisning inte bedrivs under ledning av lärare. Nu riskerar kommunen att få betala ett vite på 1,5 miljoner kronor.
Det här är inte första gången som antalet elever minskar i Sverige. Lärdomen från förr är att anpassningen av skollokalerna gått långsamt och blivit en dyr affär. Mellan 2002 och 2010 minskade exempelvis elevantalet med 16 procent. Under samma tid ökade, i fasta priser, kostnaden per elev med 8 procent.
Den här gången har inte kommunerna råd med samma kostnadsökning. Pengarna behövs i stället för att rusta äldreomsorgen i takt med att de äldre blir fler.
Dagens äldre är friskare och mer aktiva än tidigare generationer.
Det kommer att behövas betydligt fler händer i vården och omsorgen – även om ingen ännu kan svara på frågan var personalen ska komma ifrån. Det behöver även byggas nya äldreboenden.
Behovet att bygga ut äldreomsorgen är därför en fråga som stressar många kommunpolitiker. Kanske kan de bli något lugnade av att behovet kanske inte blir lika stort som man tidigare befarat. Och förklaringen är positiv. Dagens äldre är friskare och mer aktiva än tidigare generationer. Fler använder digitala hjälpmedel. De anlitar rut-tjänster och handlar med hjälp av olika e-handelslösningar. De klarar sig därför längre själva.
Men dagen kommer när de kommer att behöva hjälp av hemtjänsten eller behöver flytta till ett äldreboende. Hur stort behovet av äldreomsorg blir skiljer sig från kommun till kommun. I vissa kommuner är behoven större än andra. Men oavsett förutsättningarna kommer kostnaderna att öka.
Kommunpolitikerna har helt enkelt inget val. De måste klara utmaningen att ta pengar från barnen och ge till de äldre. Att vänta är inte ett alternativ.