Föreställ att Serbiens härskare Slobodan Milosevic hade suttit kvar vid makten, samtidigt som han var efterlyst av en internationell domstol för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Föreställ vidare att EU:s medlemsländer trots det och trots EU-sanktioner mot Serbien, hade inlett ett samarbete med Milosevics regim för att den skulle hjälpa till att stoppa asylsökande och migranter från att ta sig norrut i Europa via Balkanrutten.
Ett europeiskt sponsrat samordningskontor för gränsbevakning och migrantkontroll hade öppnats i Belgrad. Pengar hade slussats till serbisk polis och säkerhetstjänst, som också tillåtits arbeta inom EU och bland annat hålla förhör med serbiska asylsökande för att därefter bistå deras återsändande till Serbien.
Serbisk milis som gjort sig skyldig till etnisk rensning i Kroatien, Bosnien och Kosovo hade fått en särskild roll för att stoppa, gripa och sända tillbaka människor som försökt ta sig över landets gräns.
Nej, sådan politik går inte att föreställa sig. Inte här i Europa. Men det har skett i verkligheten, när det kommer till regimer i andra delar av världen. Under flera år har EU samarbetat med regeringen i Sudan enligt exakt det upplägg som beskrivs ovan. Det ingår i Khartoum-processen, som inleddes 2015 och har blivit uppmärksammad mest av människorättsorganisationer och tankesmedjor, men även av tidningar som New York Times.
Ett EU-stött center för samordning av insatser från flera afrikanska länder mot irreguljär migration etablerades i Sudans huvudstad. Italien, Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Nederländerna hade en särskild roll som finansiärer av utbildning och utrustning.
En del av gränsbevakningen sköttes av säkerhetsstyrkorna RSF som var direkt underställda presidenten Omar al-Bashir och var i praktiken omdöpt Janjawid-milis, ansvarig för mord, folkfördrivning och våldtäkter i Darfur. Al-Bashir själv var och är efterlyst för samma brott av Internationella brottsmålsdomstolen, ICC.
Sudanesisk polis har arbetat i Italien, Frankrike och Belgien med avvisningar av sudanesiska asylsökande.
Jag uppmärksammade frågan här på ledarplats förra året.
Men nu är det slut på samarbetet, i alla fall tills vidare.
Al-Bashir avsattes i april och Sudans styre har övertagits av en grupp militärer, däribland befälhavaren för RSF. Milisen anklagas för en massaker i juni där över hundra demonstranter dödades.
I den vevan har EU och de mest aktiva medlemsstaterna dragit öronen åt sig och satt Sudan-projektet på paus. Det har gjorts i tysthet samtidigt som EU försöker distansera sig från samarbetet när det uppmärksammas av medier. Inga EU-medel har gått till Sudan, heter det.
Det är sant men ändå inte. De stora summorna har Italien, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Nederländerna stått för. EU-kommissionen har samtidigt deltagit i styrningen av projektet, bland annat genom administrativt stöd i Khartoum-processens sekretariat. Alla EU:s regeringar, även Sveriges, har gett processen sin välsignelse genom den gemensamma deklarationen på ministerkonferensen i Rom i november 2014, som var startsignalen för samarbetet.
Den här typen av upplägg med Sudans regim innebär att de värsta av de värsta förbrytarna ges EU-mandat att ansvara för de allra mest utsatta människornas säkerhet och välfärd. På sina ställen utefter migrantrutterna finns andra skurkregimer, måhända inte lika blodiga som Sudans, som EU också samarbetar med.
Så ser verkligheten ut bakom europeiska politikers tal om att säkra unionens gränser samt de populära fantasierna om mottagande och asylprövning utanför EU.
En rättssäker och human behandling av människor kräver en rättsstat och demokratisk kontroll. Någon väg runt det finns inte.