Nyligen kunde tidningen avslöja att en nyanställd enhetschef i socialtjänsten – som bland annat ska ha ansvar för olika insatser mot barn som är kriminellt aktiva – tidigare har haft ett förhållande med en högt uppsatt ledare inom den kriminella organisationen Foxtrot.
Frågan som ställts, men ännu inte fått något bra svar, är hur hon kunde få jobbet. En delförklaring är att de frågor som ställdes till henne under anställningsintervjun var för lama. Förutom frågor om vad hon ser som sina styrkor och svagheter, hur hon presterar under stress och vad som motiverar henne som ledare, fick hon inte någon tuffare fråga än om det fanns något annat som kan vara bra för arbetsgivaren att veta.
Föga förvånande berättade hon inte om sitt tidigare förhållande.
Men chefen för socialförvaltningen i Eskilstuna, Elisabeth Kántor, är förvånad: ”Jag har ingen aning vad det är som har gjort att hon har valt att inte berätta. Det är helt obegripligt för mig,” säger hon till tidningen. Kántor säger också att hon inte kan se att kommunen: “har brustit i rekryteringsprocessen. Alla frågor har ju ställts. Alla möjligheter har funnits för henne att berätta om omständigheterna,” säger hon.
Det är två lika naiva som märkliga uttalanden.
Rent hypotetiskt kan det exempelvis handla om att den som söker en tjänst inte tror att den skulle få tjänsten om förhållandet kom fram. Att den sökandes omdöme brister och därför inte tycker att det är ett problem, eller att gängen vill placera en infiltratör på tjänsten.
Skälet spelar egentligen ingen roll för de kokar ändå ned till att personen inte är lämplig för tjänsten och fångar kommunen inte upp det så har man de facto brustit i processen. Det borde inte vara så svårt att inse.